Biografi

1990-1991 Once upon a time…

Kent Wennman, en legendarisk banddiktator i Uppsala med tydliga Pinochet-komplex, var vad man brukar kalla en ”slow starter”. Efter många rotlösa år i bl.a. Afrika, Canada och Israel återvänder han till sin hemstad för att göra karriär som musiker och man. Året är 1988, Kent är 25 år, och bakom honom ligger ett helt annorlunda liv som gatumusikant och globetrotter.

Till en början nöjer sig Kent med att ta trubadurspelningar på stadens nationer samtidigt som han arbetar som turnerande Konsum-chef (!) Då Kent blir erbjuden en egen Konsum-butik inser han att det är nu eller aldrig. Han tackar vänligt men bestämt nej och bestämmer sig raskt för att bilda ett band och spela in en platta. 1990 bildas bandet, som givetvis får bära hans efternamn, Wennman.

Första LP/CD, Viktors Karavan, kommer 1991 och bär väl en debutants alla kännetecken. Ofärdiga låtar, snål produktion, omogna texter och halvtaskiga musikaliska insatser. Trots bristerna får skivan en del beröm. En låt, Rädd för kärleken, letar sig till och med in på en av P3:s låtlistor. Låten Vaggvisa i D-dur går också varm på nattradion, där bandet också blir nattens artist.

Så här skrev tidningarna:
”Det man imponeras av på den här skivan är utan tvekan texterna” – Tidningen 018

”Wennmans debut hedervärd. Wennman en alldeles utmärkt sångare, arrangemangen genomgående smakfulla och väl avvägda” – UNT

”Wennman verkar ha en rik brunn att ösa ur när det gäller starka ballader och visor” – Eskilstunakuriren

”Wennmans debut visar att han är på väg mot större estrader ”- VLT

”Kent Wennman har med sig flera oförskämt kompetenta musiker, stundtals ger musiken en perfekt inramning till Kents välskolade röst” –Uppsalademokraten

”Jag är övertygad om att vi får höra mycket av dem i framtiden” –Sala Allehanda

”Tidlös visrock med kvalitet” –V-dala Tidning

Och så sågningarna:
”Den ofta självömkande tonen blir aningen tråkig 13 låtar i följd” – Arbetarbladet

”Minsann, en uppriktigt snörvlande rocktrubadur med obegränsad medkänsla för sig själv, en art som borde ha dött ut för 10 år sedan” – Nöjesguiden

Och vad tycker Wennman själv?
Trots alla brister finns det några riktiga pärlor. Ovan nämnda Vaggvisa i D-dur får mig fortfarande att rysa. Rädd för kärleken är fortfarande stark och sista spåret Ett barn av vår tid är helt enkelt genialisk.

Efter Viktors Karavan splittrades bandet och från och med 1992 blev Wennman mer av ett projekt och bestod av Kent Wennman och Johan Ohlin, med Roine Stolt som osynlig medlem. Smarbetet med Roine Stolt tog ordentlig fart 1992…………

1992-1993 Allt är inte guld som glimmar

Johan Ohlin föddes en sömnig lördag i hjärtat av Dalarna. Han var ganska lat och sysslade med saker som fallskärmshoppning och motorcykelåkning. Han dolde sina musikaliska talanger väl under många år men flyttade sen till universitetstaden Uppsala. Den musikaliska karriären började i band som ”Scandinavian Leathermen”, ”PsychoWards” och ”New Clear Clouds” men snart träffade han Kent och deras lyckosamma musikaliska resa kunde ta sin början.

Efter Viktors Karavan blev Wennman mer av ett projekt som drevs av Kent Wennman & Johan Ohlin, med Roine Stolt som osynlig medlem. Första singeln, Anna, kom 1992, och blev flitigt spelad både i P3 och P4. Anna blev bandets första riktiga radio-hit och inspirerade Kent & Johan att åter igen ge sig i kast med ett album. Läs mer om singeln under ”Singlar” i menyn.

Denna gång var demonproducenten och multimusikern Roine Stolt mer involverad med arrangemang och produktion än vid första försöket och det är något som tydligt märks vid en jämförelse. 1992/1993 var en oerhört stormig tid för Kent och det märks tydligt i texterna som ibland är en handbok i psykoterapi på egen hand.

1993 kom äntligen albumet ”Kattguld, stjärnor och havsdjup”, en CD som fortfarande ligger upphovsmännen varmt om hjärtat. Här finns musikalisk mognad och en nerv som saknades på första plattan, mycket tack vare Roine Stolts fasta handlag.

Så här tyckte tidningarna:
”Nu pratas det mycket om Wennman och det är rättmätigt, för plattan är faktiskt riktigt bra, det bästa de någonsin gjort” – Ergo

”Uppföljaren är bättre, arrangemangen har blivit ambitiösare och mer varierade, innerlig sympatisk visrock” – Gefle Dagblad

”Utmärkt platta av Wennman, skickligt framförd och arrangerad. Flera av låtarna har förutsättningar att slå ordentligt” – Uppsalademokraten

”Den första singeln, Anna, är en av höjdpunkterna med en härlig spelglädje och smittande refräng. Anna gråter är en annan fullträff som med all önskvärd tydlighet visar att Kent Wennman är en begåvning” – High Fidelity

”Bra låtar, skickligt spel och framför allt bra sånginsatser” – UNT

”Wenman, bestående av Johan Ohlin & Kent Wennman, är nog det bästa jag hört vad det gäller melodier på svenska. Den här skivan är verkligen köpvärd. 5 poäng för det miljövänliga omslaget” – Norrtelje Tidning

”Det mest välproducerade som lämnat Uppsalaslätten” – Tidningen 018

”Ett band som slår mig med häpnad. Här finns allt från poppärlan Vackra kvinnor till nyckelharpor och fioler i Anna gråter. Det här är 93 års höjdare!” – Backstage

”Med fingertoppskänsla och graciösa harmonier förmedlar Wennman sitt nya alster.
Efter Viktors Karavan 1991 späder nu musikerparet Ohlin-Wennman
på med en alldeles lysande platta.” – VLT

Och vad tycker Wennman själv?
Egna favoriter från denna CD är Vackra kvinnor, Anna, Jag ger dig allt, februari och sist men inte minst, en av mina allra bästa kompositioner, Anna gråter.
Vi är fortfarande väldigt nöjda med denna CD. Strålande sånginsatser från Ingetora Nyström-Gumbel och fantasifull produktion av Roine Stolt. Det är fortfarande kul att lyssna till denna CD och då och då hörs den fortfarande på radio.

När 1993 gick mot sitt slut hade Kent & Johan många skäl att vara nöjda. Ett gott samarbete med Roine Stolt, stipendier regnade ned från STIM och Konstnärsnämnden och flere kul sidoprojekt med mycket spelningar live (4 is a crowd och Kenny Wong & his Chopsticks). Nästa år skulle bli än mer hektiskt……….

1994 En kopojke från Uppsala

1994 gavs 2 singlar ut med bandet Wennman. Trots enorma ambitioner och ett gediget PR-arbete, bl.a. en video med bildmaterial från staden själv, floppade Jerusalem rejält. Det är än i dag en gåta!

Nästa singel, En lycklig man, gick dock ett helt annat öde till mötes. Det blev Wennmans största radioframgång och hamnade långt upp på radiolistorna landet runt, även A-listan på P3. Det ledde också till framträdanden på TV bl.a. i programmen Östen Direkt och Taxi. Dessa framgångar borde ha lett till ett album men det gjorde de inte. För Kent ville något annat…………

Aaron Springfield föddes 1994 ur en livslång dröm om att få göra en countryplatta. Namnet tog Kent från sina två husgudar Elvis Presley (vars mellannamn var Aaron) och Neil Young (som tillsammans med Stephen Stills var medlem i bandet Buffalo Springfield). Till en början var plattan bara tänkt som en intern angelägenhet, något att ge bort i present till vänner och bekanta.

Kents huvudsakliga projekt Wennman hade sommaren 1994 sin största hit, En lycklig man, som snurrade varmt på P3. Sverige fick brons i fotbolls-VM och Kents första barn, Sylvia, hade kommit till världen. Så egentligen var inte country det som Kent funderade mest på under denna tid.

Det dröjde dock inte länge förrän Kent som vanligt kastade sig in med liv och lust i ännu ett projekt, denna gång utan Johan Ohlin, fast med Roine Stolt kvar vid rodret.

Resultatet gavs ut hösten 1994 och fick heta ”House in the country”. Här samsades Kents egna countrylåtar med Neil Youngs I am a Child och Hank Snows I’m movin´on. Trots att Kent vuxit upp i en förort till Uppsala och borde egentligen inte kunna leverera trovärdig countrymusik var det många som hurrade när plattan kom ut. Hyllningarna var så pass entusiastiska att Kent bestämde sig för att ta en paus från bandet Wennman och ge sig ut på vägarna med Aaron Springfield Band. Även Aaron Springfield uppträdde i TV-programmet Östen Direkt, samtidigt som bandet Wennman!! Till och med den annars svårflirtade storstadspressen stämde in i hyllningskören:

”Springfield höjer statusen på svensk country. Han vet vad han sysslar med, ljudbilden är fräsch och modern, texterna små noveller utan genrens värsta klyschor. En behaglig överraskning!” – Expressen

”Go now my love hamnar på listan över årets bästa poplåtar, sentimental, melodiös och framför allt bra countryrock” – Falukuriren

”Inte alls illa!” – Dagens Nyheter

”En lovande debut” –Svenska Dagbladet

”Välskuren elegans, ett gediget och mycket snyggt jobb” – UNT

”En platta som i alla fall mina öron kan konkurrera med de amerikanska ”– Länstidningen Södertälje

”Med House in the country visar Aaron Springfield att svenskproducerad country hävdar sig gott i den internationella konkerrensen” –VLT

”Mannen gör country av Herman Hesse! Det är ju så hemskt att det är underbart.” Sundsvalls Tidning

”Även svensk country har en framtid” – Örebrokuriren

”This country artist has plenty of reasons to trust his own songwriting skills” – Okänd amerikansk musikblaska

Aaron Springfield är en riktigt bra skivdebutant, en riktigt rolig svensk fläkt i en typisk amerikansk företeelse. – Enköpingsposten

”Svensk country håller steelen” – Värmlands Folkblad

”Go now my love och Country man är bland de allra bästa countrysånger som jag någonsin lyssnat på” – Norrlandskuriren

”Go now my love måste vara en av de 50 bästa låtarna genom tiderna” – Östersundposten

Men också en del rejäla sågningar:
”Har man varken sångröst eller låtskrivartalang hjälper inte högt ställda ambitioner” – Gefle Dagblad

”Det är långt mellan Uppsala och Nashville” – Borås Tidning

Vad tycker Wennman själv då?
Jag känner mycket ambivalens inför denna CD. På ett plan var det roligt med så mycket översvallande beröm. På ett annat plan visste jag redan då att plattan inte höll. Det var första gången och så här i efterhand borde jag ha lyssnat in mig mer på genren innan jag sjösatte projektet. Min osäkerhet lyser igenom, framförallt i sången. Men det kan inte förnekas att jag får gåshud av Go now my love, där jag sjunger duett med Sara Isaksson. Och Roine Stolts gitarrer på Country man är ju smått otroliga. Jag gillar också vår stökiga version av I’m moving on”, baserad på Elvis version från 1969. Julia och The easy way out är andra favoriter. Albumet hade kunnat bli en fullpoängare om jag inte hade haft så himla bråttom, but hey, that’s me! Singeln Jerusalem är ett sorgebarn. En av våra bästa låtar och en av våra hårdaste satsningar. Och så blev det en rejäl flopp. Radiohiten En lycklig man var ju kul, men är ju inget mästerverk direkt.

När 1994 gick mot sitt slut kunde Kent titta tillbaka på ett oerhört framgångsrikt år med radiohits, TV-framträdanden och lysande recensioner. Nu kunde det bara gå åt ett håll, men det gjorde det inte………

 

1995 Omoderna, glada och ointresserade

Egentligen borde 1995 ha betytt det stora genombrottet för bandet/projektet Wennman. Det är ju som bekant på det tredje det ska ske och inför Wennmans tredje album hade man också en framgångsrik singel i ryggen. Det var som upplagt för ett genombrott. Men så blev det inte och det fanns tre huvudsakliga skäl till detta. Kent var djupt involverad i Aaron Springfield Band som turnerade land och rike runt 1995. Det andra skälet var att både Johan och Kent lite tröttnat på projektet och det var mycket Roine Stolts förtjänst att det överhuvudtaget blev en platta till. Det tredje skälet var en annan Kent, nämligen bandet Kent och alla andra svenska popband som slog igenom vid den härtiden. Stora distade gitarrer och mycket attityd. Wennmans mysiga mjukpop var inte längre intressant och det skulle dröja många år innan den akustiska popen kom tillbaka.

Detta förstod nog Kent och Johan någonstans innerst inne men det gjorde inte skivbolaget som satsade friskt. 2 singlar släpptes under sommaren, Hela vägen till himlen och Ett mirakel till. Båda uppmärksammades rejält i radio P4 samt nattradion. Den förstnämnda singeln skrevs det rätt mycket om pga att det var väderguden John Pohlman som gjort layouten till omslaget. Bl a hade Expressen en helsida där de påstod att John Pohlman hade givit sig in i rockbranschen. Så till hösten kom då det tredje albumet med det mycket passande namnet Omodern och glad. En platta som musikaliskt är mycket bättre än föregångaren men som på något sätt verkar sakna nerv. Inspelningen hade inte varit helt okomplicerad och det var tydligt att varken Kent, Johan eller Roine hade hjärtat med.

Recensionerna var för det mesta ljumma men dock en del toppar:
”Man blir glad åt Omodern & Glad som inte alls känns omodern. Här finns mycket lyssningsnjutbart som t ex En lycklig man, och så är det snyggt förpackat också, musikaliskt alltså.” – Dalademokraten

”Helhetskänsla och glädje. Några av spåren är också riktiga höjdare. I toppen sätter jag utan tvekan Ett mirakel till, men alla elva är sådana att man inte ledsnar att lyssna” – Falukuriren

”Svensk pop med finess och charm” – Örnsköldsviks Allehanda

”Stora chanser att nå ut till den stora breda publiken” – Top 40

”Flera toplåtar! Den verkliga överraskningen är helt klart ballad i D-dur. Ovanlig text, minst sagt. Ett enda hummande ochdejajende. En riktig rövarvisa! – Smålänningen

”Det finns värme i texterna och man blir helt enkelt glad när de sjunger om lyckliga män och kärleken bor i mitt hus” – VLT

Många godbitar, bl a titelspåret och Bang en Boomerang där Kent sjunger duett med Cia Lindberg är helt enkelt oemotståndlig” – Trottoar

”Äntligen har Wennman hittat hem” – UNT

Och så givetvis en del sågningar:
”Detta är svenskstopp maskerad till pop, men mig lurar de inte.” – Nöjesguiden

”Glad? Jag ser inte vad de har att vara glada över. Maken till tafflig produktion får man leta efter” – Karlshamns Allehanda

När dessa recensioner strömmade in var Wennman ute på en gigantisk promotionturné över hela Sverige. Kent & Johan längtade dock bara hem och inte ens TV-framträdande i Sveriges Television kunde ändra på det faktum att luften gått ut.

Vad tycker Wennman själv då?
Det dröjde många år innan jag tog fram denna platta och till min stora överrraskning så kändes den ganska fräsch. Många låtar är riktigt bra, bl a Göm mig i din famn, Ett mirakel till, Hela vägen till himlen. Men plattan innehåller också en av våra mest pinsamma insatser, Bang en Boomerang. Varför? Det enda jag kan trösta mig med är att vi var ett av de första banden som hyllade ABBA.

Wennman somnade definitivt in 1996. Roine Stolt blev så småningom okrönt kung med sitt band Flower Kings. Johan gav så småningom upp musiken helt och hållet och arbetar numer som tandläkare. Kent gick in i en ny fas som pappa, författare och föreläsare.

 

 

1996-1997 Äntligen en riktigt hit!

Kent Wennman och Johan Ohlin får en briljant idé att göra en TV-serie om hur det går till att göra en egen skiva. Kattguld Musik presenterar idén för Utbildningsradion och blir genast kallade till ett möte. Under mötet inser Kent och Johan att UR helt missförstått det synopsis som de skickat in och att de två parterna inte pratar om samma sak. Då Kattguld musik pratar om en TV-serie så pratar UR om en bok. Kent och Johan håller masken, och när de kommer ut från mötet är de lite vimmelkantiga, och undrar om de överhuvudtaget behärskar språket så bra att de kan skriva en hel bok.

Ett års hårt arbete följer och 1996 är boken Musik som levebröd ute i handeln. Boken får ett extremt varmt mottagande. För en gångs skull är alla kritiker överens. Boken blir en succé och har sedan dess varit ett standardverk på de flesta av landets utbildningsinstanser. Tidningen Sound Affects utnämner boken till en klassiker. Bokens framgångar leder också till förfrågningar om föreläsningar och kurser och Kattguld Musik har sedan dess framgångsrikt erbjudit sina tjänster till de flesta av landets högskolor, studieförbund, gymnasier etc.

På grund av arbetet med boken finns det inte så mycket plats för musik men en liten singel hinner ändå Aaron Springfield med. Denna gång blir det en riktig country-stomper, Wandering boots, som blir hårt pluggad i radion och som än idag hörs lite då och då. Singlar blir ju sällan recenserade men ett par kom dock in:

”Mest trovärdiga blågula country jag hört på år och dag. Aaron måste ha en stor uppsättning gener från Tennessee” – Expressen

”Den mollbetonade andraspåret ”Something about you never changed” är en riktigt snygg Neil Young-pastisch” – Ergo

Det blir även en del TV-framträdande för Aaron Springfield under detta år, bl a i Kafé Örebro i TV2. Det blir också många besök på landets alla countryfestivaler.

Vem f-n är Smiling Dog?
Våren 1996 får Kent första gången höra talas om Smiling Dog. Eftersom Kent precis startat ett skivbolag blir han nyfiken när en kollega berättar om en fantastisk sångare och låtskrivare i en stuga i Roslagen! Kent tar bussen ut, eftersom Smiling Dog inte har någon telefon, och efter att ha knackat dörr i området får han äntligen tag på rätt person. Han blir motvilligt insläppt i stugan, och när Smiling Dog väl förstår att Kent är seriöst intresserad sätter han på han på lite kaffe på vedspisen och tar fram gitarren. En oslipad diamant, tänker Kent, och efter en hel del diskussioner kom de överens om att göra en inspelning.
Smiling Dog äter, sover och andas musik, men är väldigt tveksam till att bli en offentlig person. Efter många dagars övertalning går han dock med på att ge ut en skiva, och 1997 kommer resultatet!
Smiling Dog’s ursprung är höljt i dunkel. Men så mycket är förstått att han är resultatet av ett intensivt möte under 60-talet mellan en svensk tjej och en Nordamerikansk indian. När, var och hur han fick sina influenser vet ingen. Fotografier på hans byrå skvallrar dock om att hans mamma under sjuttiotalet var en av dem i kretsen kring Marc, Brian och Ray……..?

Utflykten med Smiling Dog lovade mycket men gav väldigt lite tillbaka och samarbetet återupptogs aldrig mer. Senast sågs han på buss 51 till Hågaby. Han har tydligen blivit busschaufför på Uppsalabuss.

Vad tycker Wennman själv då?
1996 var slutet på en era och början på en ny. Jag lade ned mycket tid och energi på att bli världens bästa pappa och ur ett musikaliskt perspektiv blev det inte mycket gjort, och det skulle dröja länge innan jag fick lusten tillbaka. Wandering Boots är en låt som jag är väldigt nöjd med och som dessutom visat sig bli en lönande affär. Massor av radiospelningar, TV-framträdande och medverkande på flera samlingsplattor. En av mina bästa texter finns också på andraspåret.
Smiling Dog var ju kul men i längden går det inte att arbeta med musiker som hellre sitter hemma vid vedspisen och sörplar kaffe från fat. Det är lite komiskt att han numer kör mina barn till skolan.
Boken ”Musik som levebröd” gav mig arbete för flera år framåt och i och med det också en viss bekvämighet. Jag slutade turnera, jag slutade nästan helt att göra skivor och jag trodde nog inte att det skulle bli så mycket mer musik utan såg fram emot att skriva fler böcker och ge föreläsningar. Det var tur att det inte blev så.

1996 och 1997 belönas Kent åter igen med arbetstipendium från Konstnärsnämnden. Kent blir också pappa för andra gången, denna gång en upplevelse som inte är helt utan komplikationer och som ännu mer håller Kent från musiken ytterligare några år.

 

1998-1999 Doktor Wennmans bästa

Vid det här lagethar Kattguld Musik blivit ett enmansföretag och specialiserar sig på kurser, bokförsäljning och ljudteknik i första hand. Kent turnerar i hela landet som gästföreläsare, en av effekterna av att vara författare. Denna paus från musiken är välkommen då Kents andra barn, Iris, visar sig ha Downs Syndrom, och till på köpet drar på sig en leukemi. Kent måste lägga tid och energi där den bäst behövs.

Det görs i alla fall lite musik. Springfield ger ut en singel, Mystery, kopplad med en gammal Bill Haley-låt från 1953, Crazy Man crazy. Denna singel är det första resultatet av ett mer ingående samarbete mellan Kent och gammal vapendragare från 4 is a crowd, Sampo Axelsson. 1998 får också en av Springfields låtar, Wandering Boots, plats på samlingsplattan 100% country, en platta som säljer bra på posten!

Kent gör också sin första låtplacering genom låten En liten stund av kärlek, skriven tillsammans med Sampo för bandet Joyride. Aftonbladet lovar att det ska bli en hit men den når bara 12:e platsen på svensktoppen. Låten blir dock en publikfavorit och når stora framgångar på radio P4. Eftersom det var Kents första försök att placera en låt hos en annan artist så får man väl beteckna det som mycket lyckat. Det dröjer dock innan Kents låtskriveri kommer igång på allvar. Under 1998-1999 är det i första hand familjen som gäller.

Här nedan följer utdrag ur en intervju för Mix Magasin som i och för sig gjordes 1997 men som ändå speglar Kents arbete under det sena nittiotalet.
Konditori Fågelsången, Uppsala, september 1997
Andra å:et hänger lite snett på den gamla neonskylten, solen lyser, fotografen svettas och Kent Wennmans kaffe kallnar i koppen för att han pratar så förbannat och för att han måste hålla i parasollet med ena näven, annars blåser det omkull..
-Jag fick det i huvudet förra gången jag var här och fikade, meddelar han.

Kent är resande i marknadsföringskurser för musikanter och nu har han en handbok att förmedla också, nämligen ”Musik som levebröd”(Utbildningsradions förlag).
En bok, som Musik Direkts semifinalister här i Väst fick i present, eftersom det aldrig är fel att lära sig hur man når ut. Men, egentligen, är det inte att förleda ungdomen in i drömmen om genombrottet, att lära ut knep och knåp i att sälja sig själv? För de flesta förblir det ju bara en dröm.
-Nej, snarar tvärtom. Jag tar nog ner folk på mina kurser, särskilt dem som utsett sig till rockstjärnor från start. De fnyser åt mig, de tycker jag är en mossig gubbe (35 fyllda). Det finns 100 000 band i landet, vet han. Och allihop får plats, alla som vill spela ska spela!
-Varje ton som skrivs, varje skiva som spelas in är en emotionell succé. Om det däremot blir en kommersiell succé är däremot högst osäkert.

Och han har egen erfarenhet att vila mot, han har på fötterna så att säga. För tio år sedan började Kent lira på allvar, en slow starter, med andra ord. Fast han hade testat gatumusikanteriet dessförinnan, när han var på luffen runt världen. Väl hemma i Uppsala igen, efter den sista långa turen, blev han folkskygg och satte sig i en stuga i skogen och skapade. När mörkret föll tog han sig in till stan, spelade covers på nationerna, sparade varenda krona och drog på det sättet ihop pengar till första plattan
-Det kostar att göra en skiva, men det kostar kanske mer att inte göra det. Det är speciellt att ha en platta att se tillbaka på och framförallt lär man sig så mycket när man gör den.
Detta är en av Wennmans käpphästar, som han då och då får på pälsen för – skit i demon och gå på en CD direkt, tycker han nämligen. Även om det kräver en satsning ekonomiskt.
Den tiden då en artist eller ett band kom från ingenstans rätt in i smeten, när bolagen tände på en halvtaskig demoinspelning och man kunde bli stjärna över en natt, den tiden verkar vara förbi.
-Tyvärr är det nog så att chockgrejorna har upphört, det är tråkigt. Det har inte hänt sedan Jakob Hellman, tror jag. Och det är allt vanligare att större bolag vill ha en färdig inspelning, masterdealarna ökar.
Själv har Kent inte haft förmånen att stöttas av ett stort bolag som tillverkar pappstatyetter i naturlig storlek till butikerna och kan smörja rätt personer med whiskybuteljer. Wennman har fått köra hela racet själv, på lågbudget. Och det är inte alls av ondo, tycker han.
-Mycket arbete ger många kontakter, som man har användning för senare. Man tjänar alltid på att prata med och träffa människor. Och det är helt OK att lägga ned tid och energi om man vet att det är på riktigt, både när man repar inför spelningen, och i studion, och i marknadsföringen sedan.
Hans första platta spelade ihop sina kostnader, meddelar Kent, den sålde i 1700 ex, och det lilla Uppsalabolaget fixade dessutom fonogramstöd. dess har det blivit tre fulllängdare till och hela sju singlar. En del av dem har han sålt vi andra kanaler än de vanliga.
-Vi tog kontakt med Ericsson och övertygade dem om att vår platta var en jättebra julklapp till personlaen – de köpte 500 ex. Och likadant gjorde vi en annan gång, vi hängde med på ett utskick från Uppsala Handelsförening, vilket ledde till att butiker och företag beställde skivor. Några köpte 3, andra 20, det blev 700 ex till slut.
Spelningar är annars ett perfekt forum för försäljning, skriver Kent och Johan Ohlin i sin bok. Upp med ett bord på en strategisk plats i lokalen, meddela från scenen att plattan finns och be någon kompis stå och sälja. Så skall en slipsten dras. Energi och envishet lönar sig alltid.

Parasollen vajar i de ljumma vinadarna, gamla Uppsala har vaknat efter en lång lat sommar och Kent drar i sig den sista kalla kaffeskvätten. Han har pratat färdigt för den här gången men han är redo att berätta mer. Givetvis. Var som helst i landet. Energi och framåtanda. Full Speed.
-Det finns så mycket bra musik, det är så hög kvalitet på artisterna i Sverige, det hörde jag inte minst på Riksfinalen av Musik Direkt, säger Kent drömstkt. Det är bara pricket över i:et som fattas. Om skivbolagen hade varit på plats hade jag blivit förvånad om inte något av dem hade nappat. Bruse, vilket band….!

Intervjuare är den utmärkte sångerskan Christine Hellqvist och fotograf är Patrik Helin.

1998 belönas Kent med ytterligare ett STIM-stipendium och 1999 ytterligare ett konstnärsbidrag från Konstnärsnämnden. Han hinner också med att få ett litet arbetsstipendium från Uppsala Kommun. Det är bitvis en mörk period som nu går mot sitt slut och frågan är om Kent ser någon framtid i musiken, och om det finns mer lust och energi för skapandet. Kent vet åtminstone att om det ska bli en platta till så ska det bli något helt annorlunda. Det ska låta som en apelsin!

 

2000 Vem f-n är Peter Wennman?

Slutet av 90-talet innebar en kursändring. En gammal elev, Peter Karlsson hörde av sig och undrade om Kent hade lust att skriva texter. Peter som under 90-talet varit mycket framgångsrik med signaturen till Ishockey-VM (Den glider in) och vinjetter till SVT, behövde en textpartner för sina många projekt. Kent gjorde ett försök som ledde till ett fördjupat samarbete där ambitionen var att placera låtar hos andra artister. I det samarbetet fanns också Tommy Kaså från Göteborg.
I Peter fann Kent mycket av den kommersiella fingertoppskänsla som behövs om man ska slå sig in på den tuffa marknad som låtskrivandet innebär. I kombination med Kents känsla för det engelska språket (han drömmer på engelska) har den resulterat i många placeringar både i Sverige och utlandet.

Då Peter också arbetar med en artist vid namn Peter så kunde kommunikationen då och då bli helt förvirrande. Det hela blev inte lättare när en annan av Peters samarbetspartners heter Wännman i efternamn och en av de artister som Peter skickat material till heter också Wennman. Till på köpet heter en av Peters bästa kamrater Peter. Och denna Peter känner också Kent. När Fredrik Wännman sedan medverkade i Melodifestivalen var förvirringen total och Kent Wennman fick flera samtal från journalister som ville intervjua honom inför melodifestivalen. All denna förvirring har ännu inte retts ut. Och det lär bli värre. Peter har nämligen inlett ännu ett samarbete med en sångare som heter, just det, Peter!

Ett av de större projekten är Peter Danielson, fd sångare i bandet Schytts. Under år 2000 så skrevs det hela 9 låtar till hans debut-album Jelaous Kind, som kom ut 2002. Under 2000 släpptes också låten Do you wanna dance med FLOCK för den japanska marknaden.

All denna fokusering på kommersiell musik fick ett oväntat resultat, nämligen att Kent började skriva låtar till sig själv igen. Dessa låtar blev alla lite udda, lite skeva, lite skavande med konstig harmonik och oroliga texter. Ett slags motpol till den musik som skrevs tillsammans med Peter Karlsson & Tommy Kaså.

Tillsammans med sin gamla vapendragare Sampo Axelsson startade han således bandet/projektet Orange. Orange var, och är fortfarande tänkt att vara, ett slags paraply för olika musikaliska utflykter där lusten är det som bestämmer i första hand. Och så fick Kent lusten tillbaka………..

Och vad tycker Wennman själv då?
Självklar en stor glädje över att Iris blir frisk men också en lättnad över att få komma tillbaks till musiken. Det var kul att skriva låtar till sig själv igen och det var också ett mycket givande samarbete med Sampo Axelsson. Och Peter (ja, Karlsson) alltså blev med tiden också en mycket god vän. Ja, det var en tid av förlossning…..

År 2000 medverkade också Springfields låt Mystery på Mr Musics Country nr 4. En uppdaterad upplaga av Musik som levebröd kommer också ut, denna gång i samarbete med Per Boysen. Kent belönas också med ett stipendium från Läromedelförfattarnas Riksförbund.

Annars kännetecknades år 2000 av familjefrid då dottern Iris var färdigbehandlad för sin leukemi och allting kunde återgå till det normala.

 

2001 Hur låter en apelsin?

År 2001 kom frukterna av Kents nycäckta intresse. Samtidigt som han skrev texter till ett album med sångaren Peter Danielson (till vardags sångare i Schytts) spelade han in ett album med sitt nya projekt Orange. 9 texter hann det bli till Peters album som fick heta Jealous Kind och gavs ut 2002. Två singlar gavs också ut, Jealous kind och Miss Masquerade. Albumet blev mycket väl mottaget, bl a blev Jealous Kind en av de mest spelade låtarna under våren 2002. Låten Jealous Kind blev också inkluder på samlingsplattan Kopparbärsrock.

Eftersom arbetet med Danielsons platta var av den mer spekulativa sorten ville Kent göra något helt annat med sitt projekt Orange. I ett mycket nära samarbete med Sampo Axelsson bestämdes att Orange skulle vara ett totalt egoistiskt projekt där endast lusten till musik fick styra. Denna lust ledde till ett mycket spännande och dynamiskt album som fick bära namnet Take a look on the inside och som gavs ut 2002. Till albumet gavs också två singlar ut, Take a look on the inside / How long och Let it all out / Peter’s basement.

Albumet väckte märkliga reaktioner. En del mottagare hyllade den som ett mästerverk. Flera tidningar gav den ett högt betyg och skrev att Orange var ett bra band i 70-tals rockgenren. Andra menade att plattan var en terrorattack mot Pop-Sverige. Vissa radiostationer ville inte ta i plattan med tång ens medan andra hade den långt uppe på topplistan.

Take a look on the inside är det enda album som Kent känt sig riktigt stolt över, och innebar en förlösning av de kreativa krafter som varit begravda under 5 år. Den innebar också ett mycket nära och givande samarbete med Sampo Axelsson som under inspelningens gång blev den andra apelsinhalvan. Med trumslagarpojken Patrik Robertsson som osynlig medlem gav sig Orange på nästa lustfyllda dröm. Nästa platta skulle bli något helt annat, nämligen Elvis Presley.

Så här skrev den amerikanska tidningen Coast to Coast:
Sounding very much like an English modern rock/pop outfit, this is not what I was expecting primarily because of the presence off JJ Marsh on three of the tracks. With a varied mix of sounds reminiscent of early David Bowie, Lou Reed and even John Lennon with a Beatle-esque touch, this well put together package containing 12 tracks is definitely mood setting! It’s very laid back in places – stand out tracks for this listener include the opener ’You Knew’, ’How Long’, ’Walk In My Shoes’. The Willie Nelson sounding ’Another Song For The Poor’, ’Celebrate My Life’ which has some nice Hendrixy style licks and a good vocal chorus. ’Why Is It So Hard To Give’ is not bad with a Neil Young riff throughout. You can imagine the song, album title and first single, ’Hello (Take A Look On The Inside),being played on any US college radio station, with good catchy chorus.
The music of this Swedish band is certainly odd and remarkable and is produced with edge and presence.

Musik Direkt
År 2002 blev Kent äntligen headhuntad. I halva sitt liv hade han funderat över varför en sådan talangfull och effektiv (och snygg!) människa som han själv inte blivit uppringd av ett stort företag som erbjudit honom en fantastiskt jobb till en fantastisk lön. Hade så hänt hade Kent givetvis tackat nej, men ändå………

Så händer det! Och erbjudandet var så roligt och fantasi- eggande att Kent inte kunde tacka nej. Att få leda Upplands avdelning av Sveriges största musiktävling för ungdomar mellan 13 och 19 år var ju drömjobbet. Äntligen kunde Kents samlade talanger få fritt utlopp. Han tackade snabbt ja till Musik i Upplands erbjudande.

Och Musik Direkt fick snabbt igång en mycket positiv utveckling i Uppland. Året innan Kent tog över var det 8 artister anmälda. År 2002, Kents första år, var det 24 anmälda artister och 2003 hela 40 artister. Det hela exploderade 2004 då 50 artister tävlade om en plats i den eftertraktade Riksfinalen.

Och vad tycker Wennman själv då?
Jag brukar säga att det är vid den här tidpunkten som resten av mitt liv började. Och sedan dess har också det mesta varit enormt kul och tillfredställande. Det är egentligen inte klokt hur många extremt tillfredställande projekt jag varit inblandad i sedan dess. Jag ser tillbaks på den här perioden som kanske den viktigaste i mitt liv. Vändpunkten jag väntat på i många många år…..

När första halvan av 2002 går mot sitt slut är Kent, trots Orange lite svala mottagande, mycket nöjd. Musikaliskt är han nyförlöst och han bär många stora, galna drömmar inom sig som snart ska materialisera sig. Kent har ju varit besatt av fenomenet Elvis ända sedan 3 års ålder och i sina våtaste fantasier har han sett sig själv som en apostel för Elvis musik. Ingen anade, inte ens han själv, vad detta skulle få för konsekvenser.

 

2002-2003 Elvis utan trikåer, peruker & Eilert

År 2002 vad det 25 år sedan Elvis Presley dog. Kent, en mycket inbiten beundrare, ansåg att nu var tiden mogen att lyfta fram Elvis musikaliska och konstnärliga prestationer. Utgångspunkten var given från början. Fokus skulle läggas på musiken och artisten. Inga peruker eller trikåer, snarare en intellektuell och musikalisk hyllning. Kent, som under många år burit en frustrering över myten om Kungen av Rock and Roll och alla patetiska försök att härma honom, såg sin chans att visa upp den Elvis han själv kände och älskade. Elvis är ju så oändligt mycket mer än Rock and Roll brukar Kent hävda. Faktum är att just Elvis Rock and Roll-material är det material i hans repertoar som är minst övertygande, brukar Kent mässa inför en ibland oförstående publik.

Inledningen på Kents kulturgärning var minst sagt skakig. En konsert på Parksnäckan sommaren 2002 gav både mersmak och besk eftersmak. 1700 i publiken (på en anläggning som har 700 sittplatser), men redan i tredje låten insåg Kent att något var fel. För det första så såg det ut som om publiken aldrig hade hört Elvis-låtar förut. En efteranalys klargjorde att så var nog också fallet. Det var till stor del en publik som kommit för att höra Teddy Bear och Love Me Tender, något som Kent aldrig skulle ge dem. För det andra fattades det musiker som kunde leverera Kents vision. För det tredje så var inte Kent själv redo för de förväntningar som ställs på en Elvis-show. Trots detta var det en trevlig kväll med extranummer och stort jubel hos publiken. Morgonen efter såg Kent sin nuna i Uppsala Nya Tidning med överskriften ”En besvikelse”. Det var där och då Kent bestämde sig för den stora revanschen.

Nya bandmedlemmar, bl a Andreas Hellqvist på Hammond orgel och Jan Carlsson på elgitarr, gav bandet det fulla sound som krävs för Elvis sjuttiotalsmaterial. Kvar sedan förut var Sampo Axelsson på bas, Thomas Arnesen på piano, Patrik Robertsson på trummor och Janne Lindgren på Pedal Steel Guitar.

Återkomsten var grandios. Sommaren 2003 släpptes ett minialbum med Elvis-tolkningar, Orange & friends perform In the Ghetto and other songs associated with the King. Plattan togs emot med jubel och lovord och har allt sedan den kom haft en stadig försäljning. I augusti var det dags att visa upp det nya bandet och de höjda ambitionerna. Frågan var om publiken skulle komma tillbaks efter det skakiga framträdandet året innan? Kent och company behövde inte oroa sig. En publik på över 1000 pers (trots regn) gav bandet sitt fulla godkännande och den här gången var det helt enkelt inget snack. Succén gav mersmak och Kents redan lite hybrida hjärna öppnade slussarna och fram växte ett musikaliskt monster som skulle äntra scenen 2004.

2002-2003 var också åren då Kents textförfattande fick ett större forum.

Låten Somebody mentioned your name, skriven av Tommy Kaså & Kent Wennman fick vara med på finalen i Fame Factory 2002 och kom också ut på plattan Fame factory 3 och Barbadoes CD Hela himlen. Låten fick också en oväntad framgång då den kom ut på en film i Hong Kong där själva grundstoryn baserar sig just på den låten.

Låten Farväl till dig, skriven av Tommy Kaså & Kent Wennman blev singelspår från Martin Nilssons debutplatta En del av mig, och kom senare ut på en mängd olika samlingsplattor, bl a Stomvarning 2003, Mr Music Dansband och I afton dans. Samma låt fanns också med på Fame Factory 5. Låten Tell me, skriven av Peter Karlson & Kent Wennman släpptes på singel i början av 2003.

Så här skrev tidningarna om Elvisplattan:
Orange övertygar med Elvis. Orange drar knappast på sig någon glittrig Las Vegas stass. Tolkningarna är fullt seriösa, ganska lågmälda och avskalade och med en doft av countryrock.
Bäst lyckas de i In the Ghetto, här som långsam och mjuk countryballad där den fina melodin lyfts fram, samt i en alldeles helgjuten Good time Charlie’s got the blues, liksom snärtare än Elvis version, Jag höll på att säga lika bra. UNT

Det låter inte som Elvis. Det handlar istället om att tolka låtarna, göra dem på ett annat sätt. Och så blir det bra också. Förbannat bra till och med. Inte minst är In the Ghetto stark. Överlag kommer melodierna fram med lätt country-anstrykning. Det absolut sämsta med skivan är att det bara är fem låtar. Det dubbla eller tredubbla hade inte varit fel. Dalademokraten

Jag kan bara säga att jag är imponerad, alla spår låter mycket bra! Bra
arrangemang och sång framför allt. Inte alls ”sound alike” eller ”look
alike”, men det är bara bra. Duktiga musiker och sångare behöver inte
sådant och gör sig bäst som sig själv. Arne Lund, ex-president i Elvis TCE-Fan Club

Och vad tycker Wennman själv?
Ja, vad kan man säga? Det är ju smått otroligt att det ska dröja 40 år innan man vet vad man är bra på. Elvis-projektet är i särklass det roligaste jag har gjort musikaliskt. Visserligen är det inte egen musik men det känns ändå som så. Många människor kommer fram efter konserterna och säger just detta, att jag lyckas få Elvis att komma nära. Sen har framgångarna med Elvis-projektet betytt mycket för min personliga utveckling. Jag känner för första gången att jag kan axla en artists mantel och vara frontfigur med pondus och självsäkerhet. Det finns ytterligare ett perspektiv som känns mycket tillfredställande och det är att jag kom tillbaka efter de hårda åren med en sjuk dotter och noll karriär. Ett tag trodde jag att jag aldrig skulle hitta tillbaks igen. Men nu när jag gjort det ska jag fan i mig passa på och njuta så mycket det bara går.
2003 går alltså till historien som ett mycket bra år för Kent Wennman och Kattguld Musik. Förutom den musikaliska karriären så rullar föreläsningarna på och det är också stora framgångar med Musik Direkt, Sveriges största musiktävling för ungdomar 13-19 år. På några år har Kent lyckats etablera tävlingen som ett av de största ungdomsarrangemangen i länet. Och det märkliga är att när resten av världen undrar hur Kent hinner med sina projekt (han har ju faktiskt en familj och driver med sin fru Sveriges största alternativbutik) så går Kent in i 2004 och tempot höjs ytterligare men nya framgångar som följd.

 

2004 Go Afro!

Hur gör man en svulstig show svulstigare? Jo, man adderar givetvis en stor kör. Och det var just vad Kent gjorde med sin Elvis-föreställning 2004. Efter många slitsamma repetitioner stod de äntligen på scen. Första spelningen ägde rum på Östhammars Musikveckas avslutning. Regnet öste ner så förutsättningarna kunde ha varit bättre. Publiken stortrivdes dock och självaste UNT bjöd på en riktigt självlysande recension. Efter ytterligare några spelningar utanför Uppsala var det således dags att ställa sig på Parksnäckan igen. Och när nästan 30 man klev ut på scenen så insåg de flesta att något mycket märkvärdigt skulle hända just denna kväll. Och vilken kväll det blev, eller rättare sagt vilka kvällar. För detta år utökade man höstshowen till 2 kvällar.

Detta år släpptes också det andra minialbumet i Elvis-serien: Bossa Nova Baby and other great songs associated with the King. Dessutom hade man i januari 2004 hunnit etablera ett Elvis Presley Birthday Party på Katalin som också snabbt blev en tradition i Uppsala. Dessutom fick Kent den stora äran att bli konstnärligt ansvarig för Uppsalas finaste sommarscen, Parksnäckan.

Minialbum är svåra att få recenserade i pressen men de recensioner som kom in var lyriska:
Another great and fitting tribute
Another great and fitting tribute to the King, not burdened with pathetic soundalikes and lookalikes. This is an ultracool, intellectual tribute to the mature Elvis of the late sixties and the seventies. With its Low-fi country style and beautiful arrangement, this record will give you a completely new picture of Elvis and his music. How come a Swedish band understands an American icon better than the Americans do? The band Orange have listened carefully and their third CD is a fitting tribute to the King with a lot of compassion and conviction. Even a novelty number like ”Bossa Nova Baby” shows that not everything was a total disaster with Elvis’s movies in the sixties. ”Don’t cry daddy”, from his critically acclaimed American Sessions in 1969, is here delivered with a new interpretation and with a great country sound which I’m sure Elvis himself would have liked. And the bonus track, a live recording of an old Percy Mayfield number, ”Stranger in my own home town”, clearly shows that Orange is not just another tribute band. As one critic said: Their versions are as good as Elvis’!

Damned, this is real fine!
Reviewer: Reb (buyer at CD Baby)
Another fine tribute to Mr Presley!Very fine! I can only say this is a sweet and warm and a fine tribute to the king! I love this group!!!!!

Discovering Elvis through Orange
Reviewer: Bart van der Gaag (Buyer at CD Baby)
I,ve never been an Elvis fan. I guess I was born a little too late to appreciate the king. So Bossa Nova Baby is more Orange then Elvis for me. I can’t compare, or even say that one version is better then the other. But I think with this CD it really isn’t relevent. Bossa Nova Baby is brilliant in it’s own right. I won’t be converted into an Elvis fan, but an Orange fan.

Personal Interpretations!
Reviewer: Bengt Eriksson, Hifi & Musik
I happened to hear the song GOOD TIME CHARLIE’S GOT THE BLUES with the band ORANGE on a Mr Music country collection. A very personal interpretation indeed! So I got their 2 mini-albums from their website. Personal and good, sometimes Very Good! (4 stars for the music 3+ for the sound) This review is for both mini-albums.

Vrai devraient valoir à Orange une enviable réputation internationale
Reviewer: Jean-William Thoury, Jukebox Magazine
ORANGE PRESLEY John Lennon, tentant d’expliquer à George Martin le son qu’il cherchait luit dit : “J’aimerais que ça sonne comme une orange”. Un groupe suédois s’en est souvenu et se fait appeler Orange. Kent Wennman & Sampo Axelsson ont enregistré “Take A Look On The Inside”, dans un style à la fois inspiré par la pop anglaise et la country américaine. Le groupe a ensuite choisi de se consacrer au répertoire d’Elvis. “Orange & Friends Perform In The Ghetto And Other Songs Associated With The King”, de juillet 2003, connut un tel impact que sort maintenant un deuxième volet, “Bossa Nova Baby” avec, outre la chanson titre, très bien traitée avec de l’orgue Hammond, un peu à la Georgie Fame, “I Really Don’t Want To Know”, “Moody Blue” (beaux effets de pedal steel), “Don’t Cry Daddy” (comme un vrai futur classique de new country, et “Stranger In My Home Town” enregistré en concert avec là aussi une belle partie à l’orgue. Bon choix de titres, compétence musicale, originalité et sentiment vrai devraient valoir à Orange une enviable réputation internationale (kattguld.com).

Orange deserves an international reputation
Reviewer: Jean-William Thoury, Jukebox Magazine
When John Lennon tried to explain to George Martin what kind of sound he wanted he said: ”I want it to sound like an orange” A Swedish band remember this and call themselves ORANGE. Kent Wennman & Sampo Axelsson has recorded the album ”Take a look on the inside”, in a style inspired by both english pop and American country music. The band has also recorded 2 mini-albums with songs from Elvis Presley’s repertoire. ORANGE & FRIENDS PERFORM IN THE GHETTO AND OTHER SONGS ASSOCIATED WITH THE KING from july 2003 had such a reception that a now comes a second mini album. BOSSA NOVA BABY & OTHER GREAT SONGS ASSOCIATED WITH THE KING with the title track treated well on Hammondorgan in the style of Georgie Fame, I really don’t want to know, Moody Blue (fine pedal steel effects), Don’t cry daddy (like a future modern country classic) and Stranger in my own home town, recorded live, also with a great Hammond organ. Nice song selection, competence, and real feeling. Orange deserves an international reputation.

More Elvis from Orange!
Reviewer: Ulf Gustavsson, Uppsala Nya Tidning
This minialbum proves that Elvis didn’t die when he went into the army, as John Lennon once said. The best song is Bossa Nova Baby, here as a great Hammond organ shuffle. A countryrocking Moody Blue is a reminder, that behind Elvis fat productions of his last recordings, there were som great song. The other songs on this minialbum are great too, even if I sometimes miss the vocie of Elvis.

5 strong experiences!
Reviewer: Lennart Götesson/Dalademokraten (Swedish newspaper)
Orange & Friends are here with a new CD with interpretations of Elvis songs. And as usual it is far from soundalikes or lookalikes. 5 songs with new arrangements and it is 5 strong experiences. It’s amazing to hear new things in songs that Elvis already has perfected. Swedish band Orange has done it again! They have added new dimesions without destroying. And the Elvis songs will live on……

Vad tycker Wennman själv då?
Hur kul som helst! Men samtidigt som projektet med Afrokören var djupt tillfredställande så var det också ett monster som var svårt att hålla ordning på. Väldigt mycket människor och inte helt lätt att synka band och kör, både på det musikaliska och sociala planet. Alla inblandade insåg nog att projektet blev något för stort och att en bantning förr eller senare skulle bli nödvändig. Det som var mest tillfredställande med detta år var att vi lyckades etablera konceptet och att vi fick en publik som visste vad de skulle få. Visst, några blir alltid besvikna för att de inte får höra sina absoluta favoritlåtar men 99% av publiken verkar helt nöjda med blandningen av klassiker och låtar man aldrig hört förut.

När 2004 går mot sitt slut så infinner sig en viss mättnadskänsla. Det har varit mycket Elvis och inte så mycket egen musik. Kent börjar också känna att det är, trots alla framgångar, något som saknas i föreställningen. Han vill att det ska bli mer av en show, med mer energi och underhållning. Nya tankar föds men deet ska dröja ytterligare ett år innan Kent drar konsekvnenserna av sina funderingar. År 2005 börjar kent också engagera sig i föreningen Musikgruvan där han snabbt blir invald i styrelsen. Musikgruvan får senare ta över arbetet med Parksnäckan. Men mer om det längre fram.