2005-2009 Mr parksnäckan

Med 2004 års otroliga succéer i ryggen höjdes både ribba och förväntningar. Kent insåg att han var tvungen att lämna känslan av ett ordinärt band som kliver ut på scenen och gör sitt jobb till att bli mer av en show med mer publikvänliga insatser. Energi på scenen, inte bara musikaliskt utan också visuellt krävdes. Det blev en rejäl ommöblering i bandet och kvar från senaste upplagan blev endast Anderas Hellkvist på Hammondorgel. I övrigt byttes bandet ut och in klev Arvid Nerdal, Ulf Holmberg, Robert Lönn, Pär Engström och Nicke Widén. Dessutom utökades showen med en Rockabilly Trio där bröderna Stefan och Micke Persson kompade Kent.

2005 stod den nya upplagan på scenen och under kommande år blev det en tre set show med inledande Rockabilly trio, sedan fullt band och ett avslutande set med Afro Choir eller senare den nedbantade vokalgruppen Graceland Singers.

I övrigt kännetecknades dessa år av något så ovanligt som ”rutin”, ett ord som i Kents vokabulär varit lite av ett skällsord. En sådan ”rutin” var arbetet med boken ”Musik som levebröd” som 2005 kom ut i sin tredje omarbetning och i sin fjärde omarbetning 2008. Föreläsningarna rullade på som vanligt och vid det här laget hade Kent besökt varenda musikutbildning som fanns i landet. Många tågresor och många ensamma hotellnätter blev det. För det mesta riktigt roligt och inspirerande men också en trötthet på att höra sin egen röst.

Även Elvis i Parksnäckan gav en viss känsla av upprepning och mättnad och 2009 kunde man också märka det hos publiken. Det var dags för en rejäl förnyelse och 2010 kom den.

Skivor släpptes också. Ganska många faktiskt, vilket är ganska anmärkningsvärt från en Kent som ofta hörts klaga på hur tråkigt det är att spela in skivor Först ut är mini-CDn Shake a hand and other songs associated with the King där Afro Choir fick ta stor plats. 2007 fick organisten Andreas Hellkvist äran att vara den första profilerade musikern från Elvisbandet. Det blev en instrumental mini CD som fick heta Rock-a-hula baby & Other Happy Hammond movie songs associated with the King. 2008 kom också den instrumentala mini CDn Flaming star & Other twangin´movie songs associated with the King där bandets gitarrist fick briljera.

Kents gala synder i bandet Wennman samlades också ihop på en samlings-CD Som Kent brukar skämta. När man tog bort alla mediokra spår från våra 3 album så fick vi till en sjuhelvetes jävla bra platta!

Ett annat projekt som också  hade gått lite i stå var producentrollen på Parksnäckan, Uppsalas största sommarscen. Det visade sig att det var inte så lätt som han hade trott och det resulterade i att han tog in hjälp från sina nyfunna vänner och kollegor Jimmy Bergwall och Stefan Lindgren. Tillsammans startade de Kulturföreningen Kulturhjältarna som fick ansvara för Parksnäckans sommarprogram. Med noll ekonomiska resurser och ofta med mycket bristande uppbackning från uppdragsgivaren Uppsala Kommun trollade man med knäna och lyckades både förnya och föryngra scenen. Parksnäckan skulle långt senare blomma ut och uppfylla sin hela potential med både nationella och internationella storartister, men det var under de här åren som det var som roligast och mest kreativt. Man trollade helt enkelt med knäna.

2007 blev också startpunkten för Kents största hjärteprojekt, Kulturoasen, en kulturscen belägen i Hågaby, utanför Kents och hans frus butik Tantens Gröna Skafferi & Garderob. Kulturoasen öppnade kaxigt nog samma helg som man invigde Uppsala Konsert & Kongress och blev en omedelbar succé. 13 år och över 500 evenemang senare är nu Kulturoasen en av stadens etablerade kulturscener.

Kent hade under hela 2000-talet lyckats förmedla en bild av sig själv som icke-musiker och icke-artist. Märkligt nog blev dessa år ändå fyllda med skivsläpp, konserter och t om en del låtskriveri också.