1990-1999

1990-1991 Once upon a time…

Kent Wennman, en legendarisk banddiktator i Uppsala med tydliga Pinochet-komplex, var vad man brukar kalla en ”slow starter”. Efter många rotlösa år i bl.a. Afrika, Canada och Israel återvänder han till sin hemstad för att göra karriär som musiker och man. Året är 1988, Kent är 25 år, och bakom honom ligger ett helt annorlunda liv som gatumusikant och globetrotter.

Till en början nöjer sig Kent med att ta trubadurspelningar på stadens nationer samtidigt som han arbetar som turnerande Konsum-chef (!) Då Kent blir erbjuden en egen Konsum-butik inser han att det är nu eller aldrig. Han tackar vänligt men bestämt nej och bestämmer sig raskt för att bilda ett band och spela in en platta. 1990 bildas bandet, som givetvis får bära hans efternamn, Wennman.

Första LP/CD, Viktors Karavan, kommer 1991 och bär väl en debutants alla kännetecken. Ofärdiga låtar, snål produktion, omogna texter och halvtaskiga musikaliska insatser. Trots bristerna får skivan en del beröm. En låt, Rädd för kärleken, letar sig till och med in på en av P3:s låtlistor. Låten Vaggvisa i D-dur går också varm på nattradion, där bandet också blir nattens artist.

Så här skrev tidningarna:
”Det man imponeras av på den här skivan är utan tvekan texterna” – Tidningen 018

”Wennmans debut hedervärd. Wennman en alldeles utmärkt sångare, arrangemangen genomgående smakfulla och väl avvägda” – UNT

”Wennman verkar ha en rik brunn att ösa ur när det gäller starka ballader och visor” – Eskilstunakuriren

”Wennmans debut visar att han är på väg mot större estrader ”- VLT

”Kent Wennman har med sig flera oförskämt kompetenta musiker, stundtals ger musiken en perfekt inramning till Kents välskolade röst” –Uppsalademokraten

”Jag är övertygad om att vi får höra mycket av dem i framtiden” –Sala Allehanda

”Tidlös visrock med kvalitet” –V-dala Tidning

Och så sågningarna:
”Den ofta självömkande tonen blir aningen tråkig 13 låtar i följd” – Arbetarbladet

”Minsann, en uppriktigt snörvlande rocktrubadur med obegränsad medkänsla för sig själv, en art som borde ha dött ut för 10 år sedan” – Nöjesguiden

Och vad tycker Wennman själv?
Trots alla brister finns det några riktiga pärlor. Ovan nämnda Vaggvisa i D-dur får mig fortfarande att rysa. Rädd för kärleken är fortfarande stark och sista spåret Ett barn av vår tid är helt enkelt genialisk.

Efter Viktors Karavan splittrades bandet och från och med 1992 blev Wennman mer av ett projekt och bestod av Kent Wennman och Johan Ohlin, med Roine Stolt som osynlig medlem. Smarbetet med Roine Stolt tog ordentlig fart 1992…………

 

 

1992-1993 Allt är inte guld som glimmar

Johan Ohlin föddes en sömnig lördag i hjärtat av Dalarna. Han var ganska lat och sysslade med saker som fallskärmshoppning och motorcykelåkning. Han dolde sina musikaliska talanger väl under många år men flyttade sen till universitetstaden Uppsala. Den musikaliska karriären började i band som ”Scandinavian Leathermen”, ”PsychoWards” och ”New Clear Clouds” men snart träffade han Kent och deras lyckosamma musikaliska resa kunde ta sin början.

Efter Viktors Karavan blev Wennman mer av ett projekt som drevs av Kent Wennman & Johan Ohlin, med Roine Stolt som osynlig medlem. Första singeln, Anna, kom 1992, och blev flitigt spelad både i P3 och P4. Anna blev bandets första riktiga radio-hit och inspirerade Kent & Johan att åter igen ge sig i kast med ett album. Läs mer om singeln under ”Singlar” i menyn.

Denna gång var demonproducenten och multimusikern Roine Stolt mer involverad med arrangemang och produktion än vid första försöket och det är något som tydligt märks vid en jämförelse. 1992/1993 var en oerhört stormig tid för Kent och det märks tydligt i texterna som ibland är en handbok i psykoterapi på egen hand.

1993 kom äntligen albumet ”Kattguld, stjärnor och havsdjup”, en CD som fortfarande ligger upphovsmännen varmt om hjärtat. Här finns musikalisk mognad och en nerv som saknades på första plattan, mycket tack vare Roine Stolts fasta handlag.

Så här tyckte tidningarna:
”Nu pratas det mycket om Wennman och det är rättmätigt, för plattan är faktiskt riktigt bra, det bästa de någonsin gjort” – Ergo

”Uppföljaren är bättre, arrangemangen har blivit ambitiösare och mer varierade, innerlig sympatisk visrock” – Gefle Dagblad

”Utmärkt platta av Wennman, skickligt framförd och arrangerad. Flera av låtarna har förutsättningar att slå ordentligt” – Uppsalademokraten

”Den första singeln, Anna, är en av höjdpunkterna med en härlig spelglädje och smittande refräng. Anna gråter är en annan fullträff som med all önskvärd tydlighet visar att Kent Wennman är en begåvning” – High Fidelity

”Bra låtar, skickligt spel och framför allt bra sånginsatser” – UNT

”Wenman, bestående av Johan Ohlin & Kent Wennman, är nog det bästa jag hört vad det gäller melodier på svenska. Den här skivan är verkligen köpvärd. 5 poäng för det miljövänliga omslaget” – Norrtelje Tidning

”Det mest välproducerade som lämnat Uppsalaslätten” – Tidningen 018

”Ett band som slår mig med häpnad. Här finns allt från poppärlan Vackra kvinnor till nyckelharpor och fioler i Anna gråter. Det här är 93 års höjdare!” – Backstage

”Med fingertoppskänsla och graciösa harmonier förmedlar Wennman sitt nya alster.
Efter Viktors Karavan 1991 späder nu musikerparet Ohlin-Wennman
på med en alldeles lysande platta.” – VLT

Och vad tycker Wennman själv?
Egna favoriter från denna CD är Vackra kvinnor, Anna, Jag ger dig allt, februari och sist men inte minst, en av mina allra bästa kompositioner, Anna gråter.
Vi är fortfarande väldigt nöjda med denna CD. Strålande sånginsatser från Ingetora Nyström-Gumbel och fantasifull produktion av Roine Stolt. Det är fortfarande kul att lyssna till denna CD och då och då hörs den fortfarande på radio.

När 1993 gick mot sitt slut hade Kent & Johan många skäl att vara nöjda. Ett gott samarbete med Roine Stolt, stipendier regnade ned från STIM och Konstnärsnämnden och flere kul sidoprojekt med mycket spelningar live (4 is a crowd och Kenny Wong & his Chopsticks). Nästa år skulle bli än mer hektiskt……….

1994 En kopojke från Uppsala

1994 gavs 2 singlar ut med bandet Wennman. Trots enorma ambitioner och ett gediget PR-arbete, bl.a. en video med bildmaterial från staden själv, floppade Jerusalem rejält. Det är än i dag en gåta!

Nästa singel, En lycklig man, gick dock ett helt annat öde till mötes. Det blev Wennmans största radioframgång och hamnade långt upp på radiolistorna landet runt, även A-listan på P3. Det ledde också till framträdanden på TV bl.a. i programmen Östen Direkt och Taxi. Dessa framgångar borde ha lett till ett album men det gjorde de inte. För Kent ville något annat…………

Aaron Springfield föddes 1994 ur en livslång dröm om att få göra en countryplatta. Namnet tog Kent från sina två husgudar Elvis Presley (vars mellannamn var Aaron) och Neil Young (som tillsammans med Stephen Stills var medlem i bandet Buffalo Springfield). Till en början var plattan bara tänkt som en intern angelägenhet, något att ge bort i present till vänner och bekanta.

Kents huvudsakliga projekt Wennman hade sommaren 1994 sin största hit, En lycklig man, som snurrade varmt på P3. Sverige fick brons i fotbolls-VM och Kents första barn, Sylvia, hade kommit till världen. Så egentligen var inte country det som Kent funderade mest på under denna tid.

Det dröjde dock inte länge förrän Kent som vanligt kastade sig in med liv och lust i ännu ett projekt, denna gång utan Johan Ohlin, fast med Roine Stolt kvar vid rodret.

Resultatet gavs ut hösten 1994 och fick heta ”House in the country”. Här samsades Kents egna countrylåtar med Neil Youngs I am a Child och Hank Snows I’m movin´on. Trots att Kent vuxit upp i en förort till Uppsala och borde egentligen inte kunna leverera trovärdig countrymusik var det många som hurrade när plattan kom ut. Hyllningarna var så pass entusiastiska att Kent bestämde sig för att ta en paus från bandet Wennman och ge sig ut på vägarna med Aaron Springfield Band. Även Aaron Springfield uppträdde i TV-programmet Östen Direkt, samtidigt som bandet Wennman!! Till och med den annars svårflirtade storstadspressen stämde in i hyllningskören:

”Springfield höjer statusen på svensk country. Han vet vad han sysslar med, ljudbilden är fräsch och modern, texterna små noveller utan genrens värsta klyschor. En behaglig överraskning!” – Expressen

”Go now my love hamnar på listan över årets bästa poplåtar, sentimental, melodiös och framför allt bra countryrock” – Falukuriren

”Inte alls illa!” – Dagens Nyheter

”En lovande debut” –Svenska Dagbladet

”Välskuren elegans, ett gediget och mycket snyggt jobb” – UNT

”En platta som i alla fall mina öron kan konkurrera med de amerikanska ”– Länstidningen Södertälje

”Med House in the country visar Aaron Springfield att svenskproducerad country hävdar sig gott i den internationella konkerrensen” –VLT

”Mannen gör country av Herman Hesse! Det är ju så hemskt att det är underbart.” Sundsvalls Tidning

”Även svensk country har en framtid” – Örebrokuriren

”This country artist has plenty of reasons to trust his own songwriting skills” – Okänd amerikansk musikblaska

Aaron Springfield är en riktigt bra skivdebutant, en riktigt rolig svensk fläkt i en typisk amerikansk företeelse. – Enköpingsposten

”Svensk country håller steelen” – Värmlands Folkblad

”Go now my love och Country man är bland de allra bästa countrysånger som jag någonsin lyssnat på” – Norrlandskuriren

”Go now my love måste vara en av de 50 bästa låtarna genom tiderna” – Östersundposten

Men också en del rejäla sågningar:
”Har man varken sångröst eller låtskrivartalang hjälper inte högt ställda ambitioner” – Gefle Dagblad

”Det är långt mellan Uppsala och Nashville” – Borås Tidning

Vad tycker Wennman själv då?
Jag känner mycket ambivalens inför denna CD. På ett plan var det roligt med så mycket översvallande beröm. På ett annat plan visste jag redan då att plattan inte höll. Det var första gången och så här i efterhand borde jag ha lyssnat in mig mer på genren innan jag sjösatte projektet. Min osäkerhet lyser igenom, framförallt i sången. Men det kan inte förnekas att jag får gåshud av Go now my love, där jag sjunger duett med Sara Isaksson. Och Roine Stolts gitarrer på Country man är ju smått otroliga. Jag gillar också vår stökiga version av I’m moving on”, baserad på Elvis version från 1969. Julia och The easy way out är andra favoriter. Albumet hade kunnat bli en fullpoängare om jag inte hade haft så himla bråttom, but hey, that’s me! Singeln Jerusalem är ett sorgebarn. En av våra bästa låtar och en av våra hårdaste satsningar. Och så blev det en rejäl flopp. Radiohiten En lycklig man var ju kul, men är ju inget mästerverk direkt.

När 1994 gick mot sitt slut kunde Kent titta tillbaka på ett oerhört framgångsrikt år med radiohits, TV-framträdanden och lysande recensioner. Nu kunde det bara gå åt ett håll, men det gjorde det inte………

1995 Omoderna, glada och ointresserade

Egentligen borde 1995 ha betytt det stora genombrottet för bandet/projektet Wennman. Det är ju som bekant på det tredje det ska ske och inför Wennmans tredje album hade man också en framgångsrik singel i ryggen. Det var som upplagt för ett genombrott. Men så blev det inte och det fanns tre huvudsakliga skäl till detta. Kent var djupt involverad i Aaron Springfield Band som turnerade land och rike runt 1995. Det andra skälet var att både Johan och Kent lite tröttnat på projektet och det var mycket Roine Stolts förtjänst att det överhuvudtaget blev en platta till. Det tredje skälet var en annan Kent, nämligen bandet Kent och alla andra svenska popband som slog igenom vid den härtiden. Stora distade gitarrer och mycket attityd. Wennmans mysiga mjukpop var inte längre intressant och det skulle dröja många år innan den akustiska popen kom tillbaka.

Detta förstod nog Kent och Johan någonstans innerst inne men det gjorde inte skivbolaget som satsade friskt. 2 singlar släpptes under sommaren, Hela vägen till himlen och Ett mirakel till. Båda uppmärksammades rejält i radio P4 samt nattradion. Den förstnämnda singeln skrevs det rätt mycket om pga att det var väderguden John Pohlman som gjort layouten till omslaget. Bl a hade Expressen en helsida där de påstod att John Pohlman hade givit sig in i rockbranschen. Så till hösten kom då det tredje albumet med det mycket passande namnet Omodern och glad. En platta som musikaliskt är mycket bättre än föregångaren men som på något sätt verkar sakna nerv. Inspelningen hade inte varit helt okomplicerad och det var tydligt att varken Kent, Johan eller Roine hade hjärtat med.

Recensionerna var för det mesta ljumma men dock en del toppar:
”Man blir glad åt Omodern & Glad som inte alls känns omodern. Här finns mycket lyssningsnjutbart som t ex En lycklig man, och så är det snyggt förpackat också, musikaliskt alltså.” – Dalademokraten

”Helhetskänsla och glädje. Några av spåren är också riktiga höjdare. I toppen sätter jag utan tvekan Ett mirakel till, men alla elva är sådana att man inte ledsnar att lyssna” – Falukuriren

”Svensk pop med finess och charm” – Örnsköldsviks Allehanda

”Stora chanser att nå ut till den stora breda publiken” – Top 40

”Flera toplåtar! Den verkliga överraskningen är helt klart ballad i D-dur. Ovanlig text, minst sagt. Ett enda hummande ochdejajende. En riktig rövarvisa! – Smålänningen

”Det finns värme i texterna och man blir helt enkelt glad när de sjunger om lyckliga män och kärleken bor i mitt hus” – VLT

Många godbitar, bl a titelspåret och Bang en Boomerang där Kent sjunger duett med Cia Lindberg är helt enkelt oemotståndlig” – Trottoar

”Äntligen har Wennman hittat hem” – UNT

Och så givetvis en del sågningar:
”Detta är svenskstopp maskerad till pop, men mig lurar de inte.” – Nöjesguiden

”Glad? Jag ser inte vad de har att vara glada över. Maken till tafflig produktion får man leta efter” – Karlshamns Allehanda

När dessa recensioner strömmade in var Wennman ute på en gigantisk promotionturné över hela Sverige. Kent & Johan längtade dock bara hem och inte ens TV-framträdande i Sveriges Television kunde ändra på det faktum att luften gått ut.

Vad tycker Wennman själv då?
Det dröjde många år innan jag tog fram denna platta och till min stora överrraskning så kändes den ganska fräsch. Många låtar är riktigt bra, bl a Göm mig i din famn, Ett mirakel till, Hela vägen till himlen. Men plattan innehåller också en av våra mest pinsamma insatser, Bang en Boomerang. Varför? Det enda jag kan trösta mig med är att vi var ett av de första banden som hyllade ABBA.

Wennman somnade definitivt in 1996. Roine Stolt blev så småningom okrönt kung med sitt band Flower Kings. Johan gav så småningom upp musiken helt och hållet och arbetar numer som tandläkare. Kent gick in i en ny fas som pappa, författare och föreläsare.

 

1996-1997 Äntligen en riktigt hit!

Kent Wennman och Johan Ohlin får en briljant idé att göra en TV-serie om hur det går till att göra en egen skiva. Kattguld Musik presenterar idén för Utbildningsradion och blir genast kallade till ett möte. Under mötet inser Kent och Johan att UR helt missförstått det synopsis som de skickat in och att de två parterna inte pratar om samma sak. Då Kattguld musik pratar om en TV-serie så pratar UR om en bok. Kent och Johan håller masken, och när de kommer ut från mötet är de lite vimmelkantiga, och undrar om de överhuvudtaget behärskar språket så bra att de kan skriva en hel bok.

Ett års hårt arbete följer och 1996 är boken Musik som levebröd ute i handeln. Boken får ett extremt varmt mottagande. För en gångs skull är alla kritiker överens. Boken blir en succé och har sedan dess varit ett standardverk på de flesta av landets utbildningsinstanser. Tidningen Sound Affects utnämner boken till en klassiker. Bokens framgångar leder också till förfrågningar om föreläsningar och kurser och Kattguld Musik har sedan dess framgångsrikt erbjudit sina tjänster till de flesta av landets högskolor, studieförbund, gymnasier etc.

På grund av arbetet med boken finns det inte så mycket plats för musik men en liten singel hinner ändå Aaron Springfield med. Denna gång blir det en riktig country-stomper, Wandering boots, som blir hårt pluggad i radion och som än idag hörs lite då och då. Singlar blir ju sällan recenserade men ett par kom dock in:

”Mest trovärdiga blågula country jag hört på år och dag. Aaron måste ha en stor uppsättning gener från Tennessee” – Expressen

”Den mollbetonade andraspåret ”Something about you never changed” är en riktigt snygg Neil Young-pastisch” – Ergo

Det blir även en del TV-framträdande för Aaron Springfield under detta år, bl a i Kafé Örebro i TV2. Det blir också många besök på landets alla countryfestivaler.

Vem f-n är Smiling Dog?
Våren 1996 får Kent första gången höra talas om Smiling Dog. Eftersom Kent precis startat ett skivbolag blir han nyfiken när en kollega berättar om en fantastisk sångare och låtskrivare i en stuga i Roslagen! Kent tar bussen ut, eftersom Smiling Dog inte har någon telefon, och efter att ha knackat dörr i området får han äntligen tag på rätt person. Han blir motvilligt insläppt i stugan, och när Smiling Dog väl förstår att Kent är seriöst intresserad sätter han på han på lite kaffe på vedspisen och tar fram gitarren. En oslipad diamant, tänker Kent, och efter en hel del diskussioner kom de överens om att göra en inspelning.
Smiling Dog äter, sover och andas musik, men är väldigt tveksam till att bli en offentlig person. Efter många dagars övertalning går han dock med på att ge ut en skiva, och 1997 kommer resultatet!
Smiling Dog’s ursprung är höljt i dunkel. Men så mycket är förstått att han är resultatet av ett intensivt möte under 60-talet mellan en svensk tjej och en Nordamerikansk indian. När, var och hur han fick sina influenser vet ingen. Fotografier på hans byrå skvallrar dock om att hans mamma under sjuttiotalet var en av dem i kretsen kring Marc, Brian och Ray……..?

Utflykten med Smiling Dog lovade mycket men gav väldigt lite tillbaka och samarbetet återupptogs aldrig mer. Senast sågs han på buss 51 till Hågaby. Han har tydligen blivit busschaufför på Uppsalabuss.

Vad tycker Wennman själv då?
1996 var slutet på en era och början på en ny. Jag lade ned mycket tid och energi på att bli världens bästa pappa och ur ett musikaliskt perspektiv blev det inte mycket gjort, och det skulle dröja länge innan jag fick lusten tillbaka. Wandering Boots är en låt som jag är väldigt nöjd med och som dessutom visat sig bli en lönande affär. Massor av radiospelningar, TV-framträdande och medverkande på flera samlingsplattor. En av mina bästa texter finns också på andraspåret.
Smiling Dog var ju kul men i längden går det inte att arbeta med musiker som hellre sitter hemma vid vedspisen och sörplar kaffe från fat. Det är lite komiskt att han numer kör mina barn till skolan.
Boken ”Musik som levebröd” gav mig arbete för flera år framåt och i och med det också en viss bekvämighet. Jag slutade turnera, jag slutade nästan helt att göra skivor och jag trodde nog inte att det skulle bli så mycket mer musik utan såg fram emot att skriva fler böcker och ge föreläsningar. Det var tur att det inte blev så.

1996 och 1997 belönas Kent åter igen med arbetstipendium från Konstnärsnämnden. Kent blir också pappa för andra gången, denna gång en upplevelse som inte är helt utan komplikationer och som ännu mer håller Kent från musiken ytterligare några år.

 

 

1998-1999 Doktor Wennmans bästa

Vid det här lagethar Kattguld Musik blivit ett enmansföretag och specialiserar sig på kurser, bokförsäljning och ljudteknik i första hand. Kent turnerar i hela landet som gästföreläsare, en av effekterna av att vara författare. Denna paus från musiken är välkommen då Kents andra barn, Iris, visar sig ha Downs Syndrom, och till på köpet drar på sig en leukemi. Kent måste lägga tid och energi där den bäst behövs.

Det görs i alla fall lite musik. Springfield ger ut en singel, Mystery, kopplad med en gammal Bill Haley-låt från 1953, Crazy Man crazy. Denna singel är det första resultatet av ett mer ingående samarbete mellan Kent och gammal vapendragare från 4 is a crowd, Sampo Axelsson. 1998 får också en av Springfields låtar, Wandering Boots, plats på samlingsplattan 100% country, en platta som säljer bra på posten!

Kent gör också sin första låtplacering genom låten En liten stund av kärlek, skriven tillsammans med Sampo för bandet Joyride. Aftonbladet lovar att det ska bli en hit men den når bara 12:e platsen på svensktoppen. Låten blir dock en publikfavorit och når stora framgångar på radio P4. Eftersom det var Kents första försök att placera en låt hos en annan artist så får man väl beteckna det som mycket lyckat. Det dröjer dock innan Kents låtskriveri kommer igång på allvar. Under 1998-1999 är det i första hand familjen som gäller.

Här nedan följer utdrag ur en intervju för Mix Magasin som i och för sig gjordes 1997 men som ändå speglar Kents arbete under det sena nittiotalet.
Konditori Fågelsången, Uppsala, september 1997
Andra å:et hänger lite snett på den gamla neonskylten, solen lyser, fotografen svettas och Kent Wennmans kaffe kallnar i koppen för att han pratar så förbannat och för att han måste hålla i parasollet med ena näven, annars blåser det omkull..
-Jag fick det i huvudet förra gången jag var här och fikade, meddelar han.

Kent är resande i marknadsföringskurser för musikanter och nu har han en handbok att förmedla också, nämligen ”Musik som levebröd”(Utbildningsradions förlag).
En bok, som Musik Direkts semifinalister här i Väst fick i present, eftersom det aldrig är fel att lära sig hur man når ut. Men, egentligen, är det inte att förleda ungdomen in i drömmen om genombrottet, att lära ut knep och knåp i att sälja sig själv? För de flesta förblir det ju bara en dröm.
-Nej, snarar tvärtom. Jag tar nog ner folk på mina kurser, särskilt dem som utsett sig till rockstjärnor från start. De fnyser åt mig, de tycker jag är en mossig gubbe (35 fyllda). Det finns 100 000 band i landet, vet han. Och allihop får plats, alla som vill spela ska spela!
-Varje ton som skrivs, varje skiva som spelas in är en emotionell succé. Om det däremot blir en kommersiell succé är däremot högst osäkert.

Och han har egen erfarenhet att vila mot, han har på fötterna så att säga. För tio år sedan började Kent lira på allvar, en slow starter, med andra ord. Fast han hade testat gatumusikanteriet dessförinnan, när han var på luffen runt världen. Väl hemma i Uppsala igen, efter den sista långa turen, blev han folkskygg och satte sig i en stuga i skogen och skapade. När mörkret föll tog han sig in till stan, spelade covers på nationerna, sparade varenda krona och drog på det sättet ihop pengar till första plattan
-Det kostar att göra en skiva, men det kostar kanske mer att inte göra det. Det är speciellt att ha en platta att se tillbaka på och framförallt lär man sig så mycket när man gör den.
Detta är en av Wennmans käpphästar, som han då och då får på pälsen för – skit i demon och gå på en CD direkt, tycker han nämligen. Även om det kräver en satsning ekonomiskt.
Den tiden då en artist eller ett band kom från ingenstans rätt in i smeten, när bolagen tände på en halvtaskig demoinspelning och man kunde bli stjärna över en natt, den tiden verkar vara förbi.
-Tyvärr är det nog så att chockgrejorna har upphört, det är tråkigt. Det har inte hänt sedan Jakob Hellman, tror jag. Och det är allt vanligare att större bolag vill ha en färdig inspelning, masterdealarna ökar.
Själv har Kent inte haft förmånen att stöttas av ett stort bolag som tillverkar pappstatyetter i naturlig storlek till butikerna och kan smörja rätt personer med whiskybuteljer. Wennman har fått köra hela racet själv, på lågbudget. Och det är inte alls av ondo, tycker han.
-Mycket arbete ger många kontakter, som man har användning för senare. Man tjänar alltid på att prata med och träffa människor. Och det är helt OK att lägga ned tid och energi om man vet att det är på riktigt, både när man repar inför spelningen, och i studion, och i marknadsföringen sedan.
Hans första platta spelade ihop sina kostnader, meddelar Kent, den sålde i 1700 ex, och det lilla Uppsalabolaget fixade dessutom fonogramstöd. dess har det blivit tre fulllängdare till och hela sju singlar. En del av dem har han sålt vi andra kanaler än de vanliga.
-Vi tog kontakt med Ericsson och övertygade dem om att vår platta var en jättebra julklapp till personlaen – de köpte 500 ex. Och likadant gjorde vi en annan gång, vi hängde med på ett utskick från Uppsala Handelsförening, vilket ledde till att butiker och företag beställde skivor. Några köpte 3, andra 20, det blev 700 ex till slut.
Spelningar är annars ett perfekt forum för försäljning, skriver Kent och Johan Ohlin i sin bok. Upp med ett bord på en strategisk plats i lokalen, meddela från scenen att plattan finns och be någon kompis stå och sälja. Så skall en slipsten dras. Energi och envishet lönar sig alltid.

Parasollen vajar i de ljumma vinadarna, gamla Uppsala har vaknat efter en lång lat sommar och Kent drar i sig den sista kalla kaffeskvätten. Han har pratat färdigt för den här gången men han är redo att berätta mer. Givetvis. Var som helst i landet. Energi och framåtanda. Full Speed.
-Det finns så mycket bra musik, det är så hög kvalitet på artisterna i Sverige, det hörde jag inte minst på Riksfinalen av Musik Direkt, säger Kent drömstkt. Det är bara pricket över i:et som fattas. Om skivbolagen hade varit på plats hade jag blivit förvånad om inte något av dem hade nappat. Bruse, vilket band….!

Intervjuare är den utmärkte sångerskan Christine Hellqvist och fotograf är Patrik Helin.

1998 belönas Kent med ytterligare ett STIM-stipendium och 1999 ytterligare ett konstnärsbidrag från Konstnärsnämnden. Han hinner också med att få ett litet arbetsstipendium från Uppsala Kommun. Det är bitvis en mörk period som nu går mot sitt slut och frågan är om Kent ser någon framtid i musiken, och om det finns mer lust och energi för skapandet. Kent vet åtminstone att om det ska bli en platta till så ska det bli något helt annorlunda. Det ska låta som en apelsin!