2000-2004

2000 Vem f-n är Peter Wennman?

Slutet av 90-talet innebar en kursändring. En gammal elev, Peter Karlsson hörde av sig och undrade om Kent hade lust att skriva texter. Peter som under 90-talet varit mycket framgångsrik med signaturen till Ishockey-VM (Den glider in) och vinjetter till SVT, behövde en textpartner för sina många projekt. Kent gjorde ett försök som ledde till ett fördjupat samarbete där ambitionen var att placera låtar hos andra artister. I det samarbetet fanns också Tommy Kaså från Göteborg.
I Peter fann Kent mycket av den kommersiella fingertoppskänsla som behövs om man ska slå sig in på den tuffa marknad som låtskrivandet innebär. I kombination med Kents känsla för det engelska språket (han drömmer på engelska) har den resulterat i många placeringar både i Sverige och utlandet.

Då Peter också arbetar med en artist vid namn Peter så kunde kommunikationen då och då bli helt förvirrande. Det hela blev inte lättare när en annan av Peters samarbetspartners heter Wännman i efternamn och en av de artister som Peter skickat material till heter också Wennman. Till på köpet heter en av Peters bästa kamrater Peter. Och denna Peter känner också Kent. När Fredrik Wännman sedan medverkade i Melodifestivalen var förvirringen total och Kent Wennman fick flera samtal från journalister som ville intervjua honom inför melodifestivalen. All denna förvirring har ännu inte retts ut. Och det lär bli värre. Peter har nämligen inlett ännu ett samarbete med en sångare som heter, just det, Peter!

Ett av de större projekten är Peter Danielson, fd sångare i bandet Schytts. Under år 2000 så skrevs det hela 9 låtar till hans debut-album Jelaous Kind, som kom ut 2002. Under 2000 släpptes också låten Do you wanna dance med FLOCK för den japanska marknaden.

All denna fokusering på kommersiell musik fick ett oväntat resultat, nämligen att Kent började skriva låtar till sig själv igen. Dessa låtar blev alla lite udda, lite skeva, lite skavande med konstig harmonik och oroliga texter. Ett slags motpol till den musik som skrevs tillsammans med Peter Karlsson & Tommy Kaså.

Tillsammans med sin gamla vapendragare Sampo Axelsson startade han således bandet/projektet Orange. Orange var, och är fortfarande tänkt att vara, ett slags paraply för olika musikaliska utflykter där lusten är det som bestämmer i första hand. Och så fick Kent lusten tillbaka………..

Och vad tycker Wennman själv då?
Självklar en stor glädje över att Iris blir frisk men också en lättnad över att få komma tillbaks till musiken. Det var kul att skriva låtar till sig själv igen och det var också ett mycket givande samarbete med Sampo Axelsson. Och Peter (ja, Karlsson) alltså blev med tiden också en mycket god vän. Ja, det var en tid av förlossning…..

År 2000 medverkade också Springfields låt Mystery på Mr Musics Country nr 4. En uppdaterad upplaga av Musik som levebröd kommer också ut, denna gång i samarbete med Per Boysen. Kent belönas också med ett stipendium från Läromedelförfattarnas Riksförbund.

Annars kännetecknades år 2000 av familjefrid då dottern Iris var färdigbehandlad för sin leukemi och allting kunde återgå till det normala.

2001 Hur låter en apelsin?

År 2001 kom frukterna av Kents nycäckta intresse. Samtidigt som han skrev texter till ett album med sångaren Peter Danielson (till vardags sångare i Schytts) spelade han in ett album med sitt nya projekt Orange. 9 texter hann det bli till Peters album som fick heta Jealous Kind och gavs ut 2002. Två singlar gavs också ut, Jealous kind och Miss Masquerade. Albumet blev mycket väl mottaget, bl a blev Jealous Kind en av de mest spelade låtarna under våren 2002. Låten Jealous Kind blev också inkluder på samlingsplattan Kopparbärsrock.

Eftersom arbetet med Danielsons platta var av den mer spekulativa sorten ville Kent göra något helt annat med sitt projekt Orange. I ett mycket nära samarbete med Sampo Axelsson bestämdes att Orange skulle vara ett totalt egoistiskt projekt där endast lusten till musik fick styra. Denna lust ledde till ett mycket spännande och dynamiskt album som fick bära namnet Take a look on the inside och som gavs ut 2002. Till albumet gavs också två singlar ut, Take a look on the inside / How long och Let it all out / Peter’s basement.

Albumet väckte märkliga reaktioner. En del mottagare hyllade den som ett mästerverk. Flera tidningar gav den ett högt betyg och skrev att Orange var ett bra band i 70-tals rockgenren. Andra menade att plattan var en terrorattack mot Pop-Sverige. Vissa radiostationer ville inte ta i plattan med tång ens medan andra hade den långt uppe på topplistan.

Take a look on the inside är det enda album som Kent känt sig riktigt stolt över, och innebar en förlösning av de kreativa krafter som varit begravda under 5 år. Den innebar också ett mycket nära och givande samarbete med Sampo Axelsson som under inspelningens gång blev den andra apelsinhalvan. Med trumslagarpojken Patrik Robertsson som osynlig medlem gav sig Orange på nästa lustfyllda dröm. Nästa platta skulle bli något helt annat, nämligen Elvis Presley.

Så här skrev den amerikanska tidningen Coast to Coast:
Sounding very much like an English modern rock/pop outfit, this is not what I was expecting primarily because of the presence off JJ Marsh on three of the tracks. With a varied mix of sounds reminiscent of early David Bowie, Lou Reed and even John Lennon with a Beatle-esque touch, this well put together package containing 12 tracks is definitely mood setting! It’s very laid back in places – stand out tracks for this listener include the opener ’You Knew’, ’How Long’, ’Walk In My Shoes’. The Willie Nelson sounding ’Another Song For The Poor’, ’Celebrate My Life’ which has some nice Hendrixy style licks and a good vocal chorus. ’Why Is It So Hard To Give’ is not bad with a Neil Young riff throughout. You can imagine the song, album title and first single, ’Hello (Take A Look On The Inside),being played on any US college radio station, with good catchy chorus.
The music of this Swedish band is certainly odd and remarkable and is produced with edge and presence.

Musik Direkt
År 2002 blev Kent äntligen headhuntad. I halva sitt liv hade han funderat över varför en sådan talangfull och effektiv (och snygg!) människa som han själv inte blivit uppringd av ett stort företag som erbjudit honom en fantastiskt jobb till en fantastisk lön. Hade så hänt hade Kent givetvis tackat nej, men ändå………

Så händer det! Och erbjudandet var så roligt och fantasi- eggande att Kent inte kunde tacka nej. Att få leda Upplands avdelning av Sveriges största musiktävling för ungdomar mellan 13 och 19 år var ju drömjobbet. Äntligen kunde Kents samlade talanger få fritt utlopp. Han tackade snabbt ja till Musik i Upplands erbjudande.

Och Musik Direkt fick snabbt igång en mycket positiv utveckling i Uppland. Året innan Kent tog över var det 8 artister anmälda. År 2002, Kents första år, var det 24 anmälda artister och 2003 hela 40 artister. Det hela exploderade 2004 då 50 artister tävlade om en plats i den eftertraktade Riksfinalen.

Och vad tycker Wennman själv då?
Jag brukar säga att det är vid den här tidpunkten som resten av mitt liv började. Och sedan dess har också det mesta varit enormt kul och tillfredställande. Det är egentligen inte klokt hur många extremt tillfredställande projekt jag varit inblandad i sedan dess. Jag ser tillbaks på den här perioden som kanske den viktigaste i mitt liv. Vändpunkten jag väntat på i många många år…..

När första halvan av 2002 går mot sitt slut är Kent, trots Orange lite svala mottagande, mycket nöjd. Musikaliskt är han nyförlöst och han bär många stora, galna drömmar inom sig som snart ska materialisera sig. Kent har ju varit besatt av fenomenet Elvis ända sedan 3 års ålder och i sina våtaste fantasier har han sett sig själv som en apostel för Elvis musik. Ingen anade, inte ens han själv, vad detta skulle få för konsekvenser.

2002-2003 Elvis utan trikåer, peruker & Eilert

År 2002 vad det 25 år sedan Elvis Presley dog. Kent, en mycket inbiten beundrare, ansåg att nu var tiden mogen att lyfta fram Elvis musikaliska och konstnärliga prestationer. Utgångspunkten var given från början. Fokus skulle läggas på musiken och artisten. Inga peruker eller trikåer, snarare en intellektuell och musikalisk hyllning. Kent, som under många år burit en frustrering över myten om Kungen av Rock and Roll och alla patetiska försök att härma honom, såg sin chans att visa upp den Elvis han själv kände och älskade. Elvis är ju så oändligt mycket mer än Rock and Roll brukar Kent hävda. Faktum är att just Elvis Rock and Roll-material är det material i hans repertoar som är minst övertygande, brukar Kent mässa inför en ibland oförstående publik.

Inledningen på Kents kulturgärning var minst sagt skakig. En konsert på Parksnäckan sommaren 2002 gav både mersmak och besk eftersmak. 1700 i publiken (på en anläggning som har 700 sittplatser), men redan i tredje låten insåg Kent att något var fel. För det första så såg det ut som om publiken aldrig hade hört Elvis-låtar förut. En efteranalys klargjorde att så var nog också fallet. Det var till stor del en publik som kommit för att höra Teddy Bear och Love Me Tender, något som Kent aldrig skulle ge dem. För det andra fattades det musiker som kunde leverera Kents vision. För det tredje så var inte Kent själv redo för de förväntningar som ställs på en Elvis-show. Trots detta var det en trevlig kväll med extranummer och stort jubel hos publiken. Morgonen efter såg Kent sin nuna i Uppsala Nya Tidning med överskriften ”En besvikelse”. Det var där och då Kent bestämde sig för den stora revanschen.

Nya bandmedlemmar, bl a Andreas Hellqvist på Hammond orgel och Jan Carlsson på elgitarr, gav bandet det fulla sound som krävs för Elvis sjuttiotalsmaterial. Kvar sedan förut var Sampo Axelsson på bas, Thomas Arnesen på piano, Patrik Robertsson på trummor och Janne Lindgren på Pedal Steel Guitar.

Återkomsten var grandios. Sommaren 2003 släpptes ett minialbum med Elvis-tolkningar, Orange & friends perform In the Ghetto and other songs associated with the King. Plattan togs emot med jubel och lovord och har allt sedan den kom haft en stadig försäljning. I augusti var det dags att visa upp det nya bandet och de höjda ambitionerna. Frågan var om publiken skulle komma tillbaks efter det skakiga framträdandet året innan? Kent och company behövde inte oroa sig. En publik på över 1000 pers (trots regn) gav bandet sitt fulla godkännande och den här gången var det helt enkelt inget snack. Succén gav mersmak och Kents redan lite hybrida hjärna öppnade slussarna och fram växte ett musikaliskt monster som skulle äntra scenen 2004.

2002-2003 var också åren då Kents textförfattande fick ett större forum.

Låten Somebody mentioned your name, skriven av Tommy Kaså & Kent Wennman fick vara med på finalen i Fame Factory 2002 och kom också ut på plattan Fame factory 3 och Barbadoes CD Hela himlen. Låten fick också en oväntad framgång då den kom ut på en film i Hong Kong där själva grundstoryn baserar sig just på den låten.

Låten Farväl till dig, skriven av Tommy Kaså & Kent Wennman blev singelspår från Martin Nilssons debutplatta En del av mig, och kom senare ut på en mängd olika samlingsplattor, bl a Stomvarning 2003, Mr Music Dansband och I afton dans. Samma låt fanns också med på Fame Factory 5. Låten Tell me, skriven av Peter Karlson & Kent Wennman släpptes på singel i början av 2003.

Så här skrev tidningarna om Elvisplattan:
Orange övertygar med Elvis. Orange drar knappast på sig någon glittrig Las Vegas stass. Tolkningarna är fullt seriösa, ganska lågmälda och avskalade och med en doft av countryrock.
Bäst lyckas de i In the Ghetto, här som långsam och mjuk countryballad där den fina melodin lyfts fram, samt i en alldeles helgjuten Good time Charlie’s got the blues, liksom snärtare än Elvis version, Jag höll på att säga lika bra. UNT

Det låter inte som Elvis. Det handlar istället om att tolka låtarna, göra dem på ett annat sätt. Och så blir det bra också. Förbannat bra till och med. Inte minst är In the Ghetto stark. Överlag kommer melodierna fram med lätt country-anstrykning. Det absolut sämsta med skivan är att det bara är fem låtar. Det dubbla eller tredubbla hade inte varit fel. Dalademokraten

Jag kan bara säga att jag är imponerad, alla spår låter mycket bra! Bra
arrangemang och sång framför allt. Inte alls ”sound alike” eller ”look
alike”, men det är bara bra. Duktiga musiker och sångare behöver inte
sådant och gör sig bäst som sig själv. Arne Lund, ex-president i Elvis TCE-Fan Club

Och vad tycker Wennman själv?
Ja, vad kan man säga? Det är ju smått otroligt att det ska dröja 40 år innan man vet vad man är bra på. Elvis-projektet är i särklass det roligaste jag har gjort musikaliskt. Visserligen är det inte egen musik men det känns ändå som så. Många människor kommer fram efter konserterna och säger just detta, att jag lyckas få Elvis att komma nära. Sen har framgångarna med Elvis-projektet betytt mycket för min personliga utveckling. Jag känner för första gången att jag kan axla en artists mantel och vara frontfigur med pondus och självsäkerhet. Det finns ytterligare ett perspektiv som känns mycket tillfredställande och det är att jag kom tillbaka efter de hårda åren med en sjuk dotter och noll karriär. Ett tag trodde jag att jag aldrig skulle hitta tillbaks igen. Men nu när jag gjort det ska jag fan i mig passa på och njuta så mycket det bara går.
2003 går alltså till historien som ett mycket bra år för Kent Wennman och Kattguld Musik. Förutom den musikaliska karriären så rullar föreläsningarna på och det är också stora framgångar med Musik Direkt, Sveriges största musiktävling för ungdomar 13-19 år. På några år har Kent lyckats etablera tävlingen som ett av de största ungdomsarrangemangen i länet. Och det märkliga är att när resten av världen undrar hur Kent hinner med sina projekt (han har ju faktiskt en familj och driver med sin fru Sveriges största alternativbutik) så går Kent in i 2004 och tempot höjs ytterligare men nya framgångar som följd.

2004 Go Afro!

Hur gör man en svulstig show svulstigare? Jo, man adderar givetvis en stor kör. Och det var just vad Kent gjorde med sin Elvis-föreställning 2004. Efter många slitsamma repetitioner stod de äntligen på scen. Första spelningen ägde rum på Östhammars Musikveckas avslutning. Regnet öste ner så förutsättningarna kunde ha varit bättre. Publiken stortrivdes dock och självaste UNT bjöd på en riktigt självlysande recension. Efter ytterligare några spelningar utanför Uppsala var det således dags att ställa sig på Parksnäckan igen. Och när nästan 30 man klev ut på scenen så insåg de flesta att något mycket märkvärdigt skulle hända just denna kväll. Och vilken kväll det blev, eller rättare sagt vilka kvällar. För detta år utökade man höstshowen till 2 kvällar.

Detta år släpptes också det andra minialbumet i Elvis-serien: Bossa Nova Baby and other great songs associated with the King. Dessutom hade man i januari 2004 hunnit etablera ett Elvis Presley Birthday Party på Katalin som också snabbt blev en tradition i Uppsala. Dessutom fick Kent den stora äran att bli konstnärligt ansvarig för Uppsalas finaste sommarscen, Parksnäckan.

Minialbum är svåra att få recenserade i pressen men de recensioner som kom in var lyriska:
Another great and fitting tribute
Another great and fitting tribute to the King, not burdened with pathetic soundalikes and lookalikes. This is an ultracool, intellectual tribute to the mature Elvis of the late sixties and the seventies. With its Low-fi country style and beautiful arrangement, this record will give you a completely new picture of Elvis and his music. How come a Swedish band understands an American icon better than the Americans do? The band Orange have listened carefully and their third CD is a fitting tribute to the King with a lot of compassion and conviction. Even a novelty number like ”Bossa Nova Baby” shows that not everything was a total disaster with Elvis’s movies in the sixties. ”Don’t cry daddy”, from his critically acclaimed American Sessions in 1969, is here delivered with a new interpretation and with a great country sound which I’m sure Elvis himself would have liked. And the bonus track, a live recording of an old Percy Mayfield number, ”Stranger in my own home town”, clearly shows that Orange is not just another tribute band. As one critic said: Their versions are as good as Elvis’!

Damned, this is real fine!
Reviewer: Reb (buyer at CD Baby)
Another fine tribute to Mr Presley!Very fine! I can only say this is a sweet and warm and a fine tribute to the king! I love this group!!!!!

Discovering Elvis through Orange
Reviewer: Bart van der Gaag (Buyer at CD Baby)
I,ve never been an Elvis fan. I guess I was born a little too late to appreciate the king. So Bossa Nova Baby is more Orange then Elvis for me. I can’t compare, or even say that one version is better then the other. But I think with this CD it really isn’t relevent. Bossa Nova Baby is brilliant in it’s own right. I won’t be converted into an Elvis fan, but an Orange fan.

Personal Interpretations!
Reviewer: Bengt Eriksson, Hifi & Musik
I happened to hear the song GOOD TIME CHARLIE’S GOT THE BLUES with the band ORANGE on a Mr Music country collection. A very personal interpretation indeed! So I got their 2 mini-albums from their website. Personal and good, sometimes Very Good! (4 stars for the music 3+ for the sound) This review is for both mini-albums.

Vrai devraient valoir à Orange une enviable réputation internationale
Reviewer: Jean-William Thoury, Jukebox Magazine
ORANGE PRESLEY John Lennon, tentant d’expliquer à George Martin le son qu’il cherchait luit dit : “J’aimerais que ça sonne comme une orange”. Un groupe suédois s’en est souvenu et se fait appeler Orange. Kent Wennman & Sampo Axelsson ont enregistré “Take A Look On The Inside”, dans un style à la fois inspiré par la pop anglaise et la country américaine. Le groupe a ensuite choisi de se consacrer au répertoire d’Elvis. “Orange & Friends Perform In The Ghetto And Other Songs Associated With The King”, de juillet 2003, connut un tel impact que sort maintenant un deuxième volet, “Bossa Nova Baby” avec, outre la chanson titre, très bien traitée avec de l’orgue Hammond, un peu à la Georgie Fame, “I Really Don’t Want To Know”, “Moody Blue” (beaux effets de pedal steel), “Don’t Cry Daddy” (comme un vrai futur classique de new country, et “Stranger In My Home Town” enregistré en concert avec là aussi une belle partie à l’orgue. Bon choix de titres, compétence musicale, originalité et sentiment vrai devraient valoir à Orange une enviable réputation internationale (kattguld.com).

Orange deserves an international reputation
Reviewer: Jean-William Thoury, Jukebox Magazine
When John Lennon tried to explain to George Martin what kind of sound he wanted he said: ”I want it to sound like an orange” A Swedish band remember this and call themselves ORANGE. Kent Wennman & Sampo Axelsson has recorded the album ”Take a look on the inside”, in a style inspired by both english pop and American country music. The band has also recorded 2 mini-albums with songs from Elvis Presley’s repertoire. ORANGE & FRIENDS PERFORM IN THE GHETTO AND OTHER SONGS ASSOCIATED WITH THE KING from july 2003 had such a reception that a now comes a second mini album. BOSSA NOVA BABY & OTHER GREAT SONGS ASSOCIATED WITH THE KING with the title track treated well on Hammondorgan in the style of Georgie Fame, I really don’t want to know, Moody Blue (fine pedal steel effects), Don’t cry daddy (like a future modern country classic) and Stranger in my own home town, recorded live, also with a great Hammond organ. Nice song selection, competence, and real feeling. Orange deserves an international reputation.

More Elvis from Orange!
Reviewer: Ulf Gustavsson, Uppsala Nya Tidning
This minialbum proves that Elvis didn’t die when he went into the army, as John Lennon once said. The best song is Bossa Nova Baby, here as a great Hammond organ shuffle. A countryrocking Moody Blue is a reminder, that behind Elvis fat productions of his last recordings, there were som great song. The other songs on this minialbum are great too, even if I sometimes miss the vocie of Elvis.

5 strong experiences!
Reviewer: Lennart Götesson/Dalademokraten (Swedish newspaper)
Orange & Friends are here with a new CD with interpretations of Elvis songs. And as usual it is far from soundalikes or lookalikes. 5 songs with new arrangements and it is 5 strong experiences. It’s amazing to hear new things in songs that Elvis already has perfected. Swedish band Orange has done it again! They have added new dimesions without destroying. And the Elvis songs will live on……

Vad tycker Wennman själv då?
Hur kul som helst! Men samtidigt som projektet med Afrokören var djupt tillfredställande så var det också ett monster som var svårt att hålla ordning på. Väldigt mycket människor och inte helt lätt att synka band och kör, både på det musikaliska och sociala planet. Alla inblandade insåg nog att projektet blev något för stort och att en bantning förr eller senare skulle bli nödvändig. Det som var mest tillfredställande med detta år var att vi lyckades etablera konceptet och att vi fick en publik som visste vad de skulle få. Visst, några blir alltid besvikna för att de inte får höra sina absoluta favoritlåtar men 99% av publiken verkar helt nöjda med blandningen av klassiker och låtar man aldrig hört förut.

När 2004 går mot sitt slut så infinner sig en viss mättnadskänsla. Det har varit mycket Elvis och inte så mycket egen musik. Kent börjar också känna att det är, trots alla framgångar, något som saknas i föreställningen. Han vill att det ska bli mer av en show, med mer energi och underhållning. Nya tankar föds men deet ska dröja ytterligare ett år innan Kent drar konsekvnenserna av sina funderingar. År 2005 börjar kent också engagera sig i föreningen Musikgruvan där han snabbt blir invald i styrelsen. Musikgruvan får senare ta över arbetet med Parksnäckan. Men mer om det längre fram.